– Henrik Dorsin är helt oumbärlig för den här Änkan på Operan. Det är han som har skrivit om hela den mossiga storyn: flyttat den från förra sekelskiftets låtsasland på Balkan hit till oss idag. Till Stockholmsoperan, alltså – i alla avseenden. Miljonärsänkan Hanna Glawari har blivit operadiva som både operahuset och Globen slåss om. Allt till Franz Lehárs musik och Dorsins texter.

Det låter som uppdaterad metateater – funkar det?

– Jag skulle säga att en uppdatering är direkt nödvändig. Jag kan inte se att en original-Änka har någon plats idag utanför tyskspråkiga scener, knappt ens där, säger Camilla Lundberg och fortsätter:

– Suzanne Osten lyckades till exempel inte med en änka à la Unga Klara när hon satte upp den för några år sen. På ett stort operahus ska man vänta sig fullödig musik och sång; något som Lehárs låtar inte alltid lever upp till. Men Henrik Dorsin har gjort det så kul det bara går. Hans kupletter och parafraser är i bästa Povel Ramelklass.

Och så sjunger han själv..?

– Ungefär som Povel Ramel där också, vilket funkar utmärkt. Operettgenren är generös på den punkten och ger också plats för dagsaktuella elakheter och lite lagom ekivokt. I originalet besjunger den tjusige Danilo hur han helst går på lyxbordellen Maxim; föga tjusigt idag.

– Här går han istället som en Thorsten Flink-look-alike till pizzerian Maxim tillsammans med mitt team/ av unga teatertjejer/ som fattar vad jag säger. Mot denne kulturman står en superkommersiell nöjesproducent med starka drag Leif Blixten Henrikson, vilket gör att operadivan börjar påminna om Malena Ernman.

Hur låter det då?

– Det är en jättebra och spelglad ensemble med en sprudlande Elin Rombo i spetsen. Herregud, dom får ju driva med sin egen arbetsplatsö. Och de får de göra lite tightare framöver, med tanke på att Glada Änkan ska fylla hela våren med 25 föreställningar.