Carl Jonas Love Almqvists ”Det går an” är på sätt och vis en resonemangsroman, därför blir uppsättningen på Läckö slott ingen självklar opera. Men det är kul att det görs – det är rätt lite svenskt 1800-tal som blivit opera. De som gör sig påminda är ”Lycksalighetens ö”, ”Tintomara” och ”Gösta Berlings saga”. Men ”Det går an” skiljer sig från dem då den bygger på realism. Dessutom är hjältinnan, sopranen, en ytterst nykter och rationellt tänkande person – tvärtemot operans konvention. Medan hjälten, barytonen, är en helt känslostyrd människa.

Även om man förstår hur eldfängt det var på 1830-talet, blir det ingen spektakulär dramatik på scen. Höjdpunkterna är istället typ landstigning från ångbåten, när kören jublande upprepar ordet “Strängnäs”. För att inte tala om hur många gånger “Lidköping” nämns. Dethär är en riktig kommunopera!

Ljuset och scenografin imponerar – regi är relativt nytt för den mångsidige teatermannen Linus Fellbom som ligger bakom denna uppsättning. Han har fått till det riktigt bra: en ångbåt på en slottsborggård utan ångbåt är inte så lätt. Men han löser det med en väldigt mimisk, bitvis också komisk rörelseregi för ensemblen som vigt är med på noterna.

Sångensemblen är jättefin, toppad av de bägge huvudrollerna. I synnerhet Carl Ackerfeldts Albert – en suveränt livlig och välsjungande baryton. Mer av honom! Musiken är kanske det som går mest obemärkt förbi, välklingande och lättlyssnad, och smidigt anpassad för att låta orden framträda. En diskret operamusik, som så att säga kunde få väsnas mer.