Darren Aronofsky svingar sig friktionsfritt mellan genrer och teman, har rent uttrycksmässigt gått från lågbudgetpunk i tidiga ”Pi” och ”Reqiuem for a dream”, till uppumpad symfonirock i ”The Fountain” – alltid med spännande egenart.

Den här gången har han klivit in i det känsligaste och mest anrika av alla hollywoodska filmfack: Bibel-illustrationen.

Ni känner till grundstoryn: Ända sedan Adam och Eva blev förvisade från Eden har Gud varit sur på människan, som inte kan hålla sig från synd. Han vill göra en omstart, och säger åt den ärbare Noah att bygga en jättelik ark som ska rädda de oskyldiga djuren undan syndafloden.

Ni har kanske även hört talas om allt rabalder. Om hur regissören tvingats kämpa mot oroliga finansiärer, ängsliga producenter och hur filmen redan innan någon hade sett den totalförbjudits i vissa muslimska länder.

Men så är det. Det räcker ju att någon andas att hen planerar en film med bibeltema för att den kristna högern ska börja tala i tungor. Den mest bisarra invändningen kom från en amerikansk debattör som ondgjorde sig över att ”Noah” inte är historiskt korrekt...

Speciellt hädisk är ”Noah” inte. Om man nu inte har på sig de ortodoxa brillorna. Vi ser en vördnadsfull Bibel-tolkning men visst, med en egen personlig Aronofsky-touch.

Här har Noah blivit till en hårdnackad miljöaktivist (och vegetarian). Människan är girig, kortsiktigt vinstinriktad och har ödelagt jorden. Filmmakaren saluför alltså en slags miljöreligiös antikapitalism, som ju har en tydlig förankring i verklighetens pågående miljökatastrof.

Aronofsky använder aldrig heller ordet Gud, utan Skaparen, vilket är en liten men ändå betydelsebärande skillnad. Och så fladdrar även skapelseberättelsen förbi i mitten av filmen, och det som en mix av den bibliska snabbfixen på sju dagar och Darwins mer segdragna utvecklingslära.

Alltså små detaljer, ändå nog så viktiga, som gör att ”Noah” öppnar famnen mot allsköns andlighet, inte en specifik religion.

”Noah” väcker många tankar. Inte av spirituell karaktär, utan om hur svårt det måste vara att göra mastodontfilm i USA, speciellt om just Böckernas bok.

Det är många arga kockar kring den kostsamma soppan, mycket hänsyn som ska tas, av religiös och ekonomisk karaktär.

Med en budget på motsvarande en miljard kronor är det en självklarhet att bolagen satsar på PG-13-certifiering (ungefär 11-årsgräns). Det vill säga en snällare film (mycket våld, lite blod, absolut inget sex) som man ska kunna sälja till hela familjen. 

Sålunda får vi (för att blidka kidsen?) en bihistoria med schablonaction där en Kain-ättling försöker skjuta Noahs projekt i sank, och dessutom ett gäng kalkonmässiga stenjättar, som verkar vara hämtade från ”Sagan om Ringens” ratade restlager.

Rent filmiskt är det med andra ord en högst kluven upplevelse, som vacklar mellan maffig mytologi och såsig sentimentalitet. Den inledande akten är fantasieggande i all sin hårdrocksestetik, den lovar gott men Aronofsky vill för mycket; lyckas inte helt hålla balansen mellan det sakralt högstämda och det profana psykologiserandet kring Noahs relation till familjen och Skaparen.

Stundtals drabbar också känslan av att skåda Anthony Hopkins (Metusalem) och Russell Crowe lajva fram sagan om Gubben Noak, och Jennifer Connelly (fru Noah) är bitvis så teatral att man kan höra hur det knarrar i teatertiljan.

När Noah mot slutet super ner sig och struttar omkring som en ovanligt rufsig Börje Ahlstedt kan inte ens min goda uppfostran hejda mig från att släppa ut en lång ateistisk suck.

Men okej, den egensinnige regissören ska, trots ”Noahs” uppenbara brister, ha en eloge för att han orkade baxa sin Greenpeace-vision så här långt.