Plötsligt kan vi åter diskutera den svenska fascismen. Att tala om och kritisera svensk avgrundsvänster har man länge kunnat göra. Men fascism har vi väl inte här?

När man talade om svensk högerextremism tänkte man ofta på nazistiska stollar med armbindlar och stövlar. Att det alltid funnits en mer rumsren och verserad fascism har man länge bortsett från i det offentliga samtalet.

Men som Elisabeth Åsbrink påminde i en artikel i DN den 7 april var Sverige under många år en knutpunkt för den europeiska fascism som överlevt andra världskriget. Per Engdahl var en central person i europeisk fascism, hjälpte krigsförbrytare att fly genom Sverige och respekterades av meningsfränder över hela Europa. Han var också en av de tänkare som deltog i uppbyggnaden av den nya fascism som idag sitter i många parlament. Redan på sjuttiotalet föreslog han att man skulle byta ut ordet ”ras” ur sin propaganda för att istället tala om (främmande) ”kulturer” när man menade de människor man ville sortera ut ur samhället.

För sortering är vad fascism handlar om. Att dela in människor i önskvärda och icke önskvärda, i över- och underordnade. Den är framförallt en ideologi som står i rak konflikt med demokratins syn på människor som jämlikar.

Ett annat uttryck för den nyvaknade debatten i Sverige är diskussionen om Henrik Arnstads nya bok ”Älskade fascism” som i rättan tid ger oss en översikt över fascismens europeiska idéhistoria. Arnstad refererar den internationella akademiska debatt som förts av forskare som Roger Griffin och Kevin Passmore, för att nu nämna några namn.

Fascismen är en paradoxal och motsägelsefull ideologi. Men kärnan är, enligt Arnstad och de forskare han refererar, en stenhård ultranationalism. Man odlar föreställningen om en sammanhängande, enhetlig nationell kultur som måttstock för vem som skall ingå i samhället. Och vem skall stötas ut.

En sommardag 1992 hade jag hamnat på Dublins huvudgata O’Connell Street tillsammans med tusentals irländare. Alla var där för att hylla de båda boxare som tagit guld respektive silvermedalj vid olympiaden i Barcelona. Det var massor av människor i rörelse, polisbilar med påslagna blåljus parkerade i gathörnen, staket, flaggor, vimplar, banderoller.

Men stämningen var långt ifrån hotfull. Över hela stadsrummet låg som en besynnerlig värme som inte hade med sensommaren att göra. Så uppenbarade sig bussen, en dubbeldäckare med avlyft tak: på övervåningen stod de båda boxarna Wayne McCullough och Michael Carruth och vinkade. Från massan steg ett vrål. Att McCullough var från Nordirland var det ingen som brydde sig om.

Det var nästan omöjligt att inte ryckas med av stämningen, som förstås gick att beskriva som ”nationalistisk”. Men ingen skulle komma på tanken att slå någon annan på käften, även om det hela handlade om boxning. Detta var en stämning som jag i brist på bättre skulle vilja kalla ”inkluderande”. Bussen passerade, ögonblicket var över, på marken låg spåren kvar i form av plastvimplar med trikoloren och tömda pappmuggar. Man var inte längre en del av en massa. Men i luften hängde stämningen kvar: varm och generös.

Några år tidigare hade jag också varit på Irland och rest genom Ulster. Jag lärde mig två nya skällsord den sommaren: ”taigs” för katoliker och ”prods” för protestanter. Överallt spåren av en djupgående konflikt, tidvis på liv och död, mellan människor som såg likadana ut, lät likadant och bodde i likadana hus.

I utkanten av Lisburn hamnade jag i förberedelserna till en ”drum march”, den ceremoniella parad med orkester där protestanterna i Orange-orden marscherar så nära katolska bostadsområden som möjligt, gärna rakt genom dem, under det att man slår på trumma och spelar flöjt. Det rör sig om rituell förnedring.

Här fanns också en stark känsla av gruppgemenskap. Jag befann mig även denna gång i utkanten, noterade hur stämningen byggdes upp i den kalla morgonluften. Fler och fler människor strömmade till Orangeordens lokal, en gulrappad barack i stadens utkanter. En särskild energi fanns nu i luften, den sökte en riktning. Tonåringarna i orkestern rätade på ryggen.

Men känslan var i grunden väsensskild från den i Dublin något år senare. Nu var stämningen ”exkluderande”. Våldet hängde i luften. Man ville ha konfrontation. Bägge dessa stämningar var smittande. Men det finns en oöverstiglig skillnad mellan den gruppgemenskap som vill välkomna någon, släppa in, bygga upp – och den som vill utesluta, samlas mot en gemensam motståndare, ”sluta leden”. Där finns en tunn men avgörande linje. Man måste lära sig se var linjen går.

Hur ska man då förhålla sig till nationalismen? Kring historien och dess bruk står det alltid strid. Men är det då ”fel” att gilla sin hembygd? Sitt språk? Olika högerextrema sajter på nätet hävdar ständigt att den som inte delar deras världsbild i själva verket hatar sin egen bakgrund. De har lånat in begreppet ”oikofobi” från den brittiske, högerextreme filosofen Roger Scruton – ett ord han myntat för dem som ”ogillar sin hembygd”.  Ordet används med fördel om antirasister.

Men de flesta antirasister jag känner gillar sitt eget land, vad de än påstår på Avpixlat. Den stora ideologiska skillnaden går mellan dem som vill använda sin historia och sitt språk för att utesluta andra och fördjupa skillnader människor emellan. Och dem som tvärtom vill inkludera, fördjupa gemenskaper, ta in nya människor och sammanhang i sitt medborgarskap och sin ”kultur”.

”Samisk kultur finns i Sverige, så också kurdisk och islamisk kultur. Det betyder inte att dessa är en del av svenskheten” skriver till exempel sverigedemokraten Josefin Helander på Twitter. Och med ens står en stor grupp svenska medborgare utanför ”svenskheten”. Det är så det fungerar.

På Berlins Historiska museum visas just nu en mycket spännande utställning, ”Zerstörte Vielfalt”, förstörd mångfald. Den beskriver i detalj hur de tyska nazisterna under åren 1933 till 1938, mellan maktövertagande och ”Kristallnatt”, förstörde samhället genom en med våld påtvingad likriktning i ”tysk” anda. Utifrån en abstrakt och verklighetsfrämmande idé om ”tyskhet” skar man av del efter del av kultur- och samhällsliv tills bara tystnaden återstod. Att det funnits människor av judisk tro på den plats som senare kom att kallas Tyskland ända sedan romarrikets dagar, långt innan någon ens använt ordet ”tysk”, hörde inte dit. De delar av historien som inte kunde användas exkluderande suddade man helt enkelt ut. Samtidigt som man brände böcker av landets ledande författare på bål. Tills allt som återstod av Berlin var en ruinhög.

Det är dags att tala om den svenska fascismen, hur den har funnits här hela tiden, ibland mer synlig, ibland mindre. Att det finns en kontinuitet. Man bör alltid kalla saker vid deras rätta namn. Den ideologi som vill sortera bort vissa människor, utifrån en abstrakt idé om ”nationell identitet” man kan utforma som det passar i stunden, som ordnar människor hierarkiskt och vars kärna är exkluderandet kallar vi fascism. För vår egen skull får vi hoppas att diskussionen om den svenska fascismen fortsätter ett bra tag till.