1963 inleddes rättegångarna mot nazistiska förbrytare, kallat Auschwitzprocessen i Frankfurt. Rättegångarna pågick i flera år och protokollen ligger till grund för pjäsen ”Rannsakningen”, som hade urpremiär i Berlin 1965. 

Nu har pjäsen satts upp på Orionteatern i Stockholm, i regi av hans dotter Nadja Weiss. I en ruffig scenmiljö, via förhören, läggs berättelserna om nazisternas förbrytelse fram i pjäsen.

– Det här är en föreställning som inte liknar någonting annat, den är fruktansvärt drabbande, naturligtvis eftersom vi vet att den är dokumentär och på riktigt.  Rummet är upplyst och vi sitter placerade vid förhörsborden. Det känns som det fullkomligt självklara sättet att göra detta på, detta grepp gör att vi alla är med i rummet på likartade villkor, säger Kulturnyheternas Anna Hedelius.

Knastertorrt berättat

Dramatikern Peter Weiss låter vittnen, tilltalade, domare, åklagare och försvarare mötas i rätten. Allt fångas i ett väldigt sakligt, nästan knastertorrt, berättande.  

– Det som framför allt slår mig är hur viktigt, för att inte säga helt livsnödvändigt ordet är som vittnesmål, hur viktigt det är att aldrig sluta berätta. De ord vi får höra är avskyvärda, hemska, de är också helt sakliga och det är bara om vi orkar lyssna som vi verkligen tar in vad som sägs. Just därför måste dessa vittnesmål föras vidare. Och vi måste göra oss mottagliga för att lyssna. Vi får höra om tortyrredskap, dödsmetoder, olika metoder för att skända, metodiska sätt att döda. Vi hör om förnekelsen, oförmågan att se, säger Anna Hedelius.

”Skämmande vacker”

Det låter outhärdligt tungt, och viktigt. Är det också en bra uppsättning?

– Den är nästan skrämmande vacker. Om orden är sakliga är det istället Anna Lindals violin som får skapa emotion och rörelse. Den nästan plågsamt vackra musiken av Philippe Boix-Vives blir en ställföreträdande röst, en kommentar till det som inte sägs – smärtan, lidandet. Så har vi bilderna, inte bara projektionerna som visas i fonden utan också skådespelarnas stilla koreografier. Texten är i väldigt liten utsträckning gestaltad, desto mer effektiva blir dessa bilder.

Peter Weiss är mest känd för sin romantrilogi ”Motståndets estetik”. Vad är det som gör honom intressant och aktuell idag?

– Han var framför allt en författare som alltid tog ställning, vågade vara politiskt engagerad och inte alltid bekväm. Han kombinerade konst och politik på ett unikt sätt, säger Anna Hedelius.