Vanligtvis är det svensk sommar under den marsvecka som den lilla Texasstaden kokas upp till South By Southwest, eller SXSW, som denna årliga festival numera kallas.
De 90 000 festivaldeltagarna (minst 120 är svenskar) från hela världen som är på plats under denna elitismens Kiviks marknad kan småsvettande, spilla nachos, smältost och margaritadrinkar på toppar och shorts under denna svårslagna barbercue.
De kan berätta om Uber eller Twitter eller någon annan succé de startat under en konsert med Noname eller någon av världens mest hajpade artister. Det är futuristiskt fredagsmys nio dagar i rad. Ta en taco till!
Det är så jag upplevt den här festivalen under mina besök här. I Austin bor framtiden. Här är allt möjligt. I musik, affärer, kultur, hälsovård, sport eller annat. Men så är det inte riktigt i år. Koltrasten sjunger visserligen lika svindlande skönt som vanligt i en kanske ovanligt grön amerikansk stad.
Men hur mår den berömda fladdermuskolonin under bron på South Congress? Den som gett upphov till drinken Batini på anrika sydstatshotellet Driscoll mitt i stan. En hobbybiolog mumlar något om att det blivit kallare och att några av de 1.5 miljoner blodsugarna har flyttat söderut när vi möts i isvinden på bron.
Hur smakar den soppskålsstora drinken med vetskapen om att denna fladdermus kallas Mexican free-tailed bat? Och hur frestande blir denna coctail när en flygtur söderut betyder just att vi hamnar i det där landet som Vita Huset vill mura bort.
På toaletten finns en plåtskylt som uppmanar alla anställda att tvätta händerna. Den är enbart formulerad på spanska. Inga andra språk. Då svartnar det lite för mig. Jag är i ett gigantiskt bläcksvart Gotham City. Gråhimlen blir en enkel, tacksam spegelbild av årets SXSW och det nya USA.
I det gigantiska konferensprogrammet hittar jag prat om terrorism, nynazism och krig. Och om Donald Trump. Det känns som hans rosabrunblonda anlete tittar upp precis överallt. Om det så handlar om självkörande bilar (ett av de största ämnena i år, om tre år har vi sådana med lyxutrustade vardagsrum inuti), nya mänskligare robotar (Den japanska forskaren Hiroshi Ishiguros bjuder på pratshow med robotar som man nästan kan diskutera saker med), marijuanans påverkan på sexlivet eller arkitektur inspirerad av hiphop så nog kommer Trump inramlande på något vis. Vilket såklart är logiskt. Hela idéen med SXSW är ju att hjälpa kreativa stjärnor att uppnå sina mål. Något som inte rimmar helt med stängda gränser och murbygge.
Många nya idéer inom VR, AI, AR, och säkert 1738 andra förkortningar som formuleras fram medan detta skrivs, mår såklart inte bra av stängda dörrar. Medan andra gör det alldeles utmärkt.
”Artificiell Intelligens (AI) är fascistens dröm”, säger Kate Crawford på Microsoft. Hon målar upp ett mardrömsscenario där man framöver inte bara jagar suspekta typer utan också dömer dem utifrån ansiktsanalys (det kallas faceception, titta gärna på detta israeliska företags hemsida hur de beskriver en terrorist).
Uppblandat med gammal svensk och nazistisk raslära, sydafrikas apartheidsystem och en total kartläggning av alla våra likes, poster och sökningar på nätet så kan det bli ett nog så effektivt styrverktyg i stater där hat och fruktan råder, menar hon. Men det handlar också om rena vardagsfrågor. Uppträder du riskfyllt på nätet – eller kanske bara har den riskfylldes ansikte – kan bilförsäkringspremien bli högre.
Crawford efterlyser en bred diskussion om hur vi ska förhålla oss till AI. På andra håll under konferensen framhålls det positiva med en teknik som gör att vi slipper tråkiga arbetssysslor och kan bota sjukdomar med den framöver. Men skulle inte FBI slippa att ha det folkliga stöd de är så beroende av (som byråns chefsjurist James A Baker påstår i en i övrigt innehållslös intervju) om stora delar av brottsbekämpningen sköttes maskinellt utan riktlinjer och insyn?
Någon journalist som kan granska denna samhällsutveckling finns snart inte kvar. Det står klart i många av de media-och-Trump-debatter som hållts under SXSW.
SXSW är stressigt. I detta universitet av kunskap pågår det ofta flera intressanta seminarier och konserter samtidigt. Jag funderar på att fråga Chris Sacca, biljonär som tidigt investerade i Uber, Instagram å Twitter, om inte han kan se till att någon fixar VR-glasögon (virtual reality) där jag kan lyssna på alla föredrag och spelningar som intresserar mig (och de vet vilka, för vi närmar oss tankeläsningsteknik, vad det nu kan heta?) samtidigt. Givetvis medan jag sitter i min självkörande bil och äter ännu mer tacos.
Vill jag i såfall tänka ljust kan jag välja att se allt det som SXSW gör för en bättre värld. Hela 50 programpunkter handlar om kvinnors rättigheter, 29 andra om muslimsk ekonomi, samt mediabilden av den, och 33 stycken om LGBT-frågor.
En extra hedersplats i mitt VR-DJ:ande festival skulle jag vilja ge till Mupparna. På SXSW får vi se världspremiären av filmen som handlar om hur denna docksuccé skapades. Efter allt ibland svårgreppbart prat om framtid så är det rätt skönt att se exakt hur skaparen Jim Henson gjorde grodan Kermit, Miss Piggy, Fozzie Bear och Kakmonstret till världskändisar. Det handlar om hårt arbete, avancerad, tidskrävande och ibland riskfylld inspelning, mycket planering, men också improvisation samt en oerhört passionerad och dedikerad arbetsmiljö. Filmen känns så självklar på en festival som handlar om hur en dröm blir sann. Plötsligt skiner solen igen.