Hästintresserade unga kan bokstavligen frossa i skönlitteratur och filmer som utspelar sig i stallmiljö. Men sen händer något. När journalisten och författaren Anna Kågström skrev sin nya bok ”Tillbaka i stallet”, chockerades hon över att stallskildringar för vuxna fortfarande är så sällsynta.
– Jag kan tänka att det är konstigt att folk inte har kastat sig över den här miljön tidigare. Just för att det är så stängt. Stallet är ju fortfarande en kvinnodominerad miljö, och det tror jag är det främsta skälet. Då anses det väldigt smalt och inte ha något allmänintresse.
Liknar inget annat
Hon kallar hästvärlden ”den upp och nedvända världen” och menar att det bland annat är det som gör den så spännande att skildra.
– Dels är det kvinnor som sen 60-70-talen dominerar och har makten. Men det är också åldersmässigt upp och nedvänt. Det kan vara barn som är experterna och som lär vuxna, eller vinner över vuxna. Och så finns det en enorm genusfrihet, man behöver inte vara traditionellt kvinnlig eller manlig.
Vill ge plats åt åsidosatta berättelser
Författaren Kristina Sandberg har inriktat sig på att skildra miljöer som inte ges något självklart utrymme. Senast i trilogin om hemmafrun Maj som med skurhinken i högsta hugg fick hela Augustjuryn på fall.
I ”Insekternas sång” från 2000 lät hon istället en grupp flickor på ridläger spela huvudrollen. Kritiken som följde är fortfarande den mest svidande hon någonsin drabbats av.
– Det var ett medvetet val från min sida att ta hästboken in i vuxenlitteraturen, för det slog mig att det är så sällan flickors världar får en plats i vuxenlitteraturen.
– Jag visste ju att jag tog någons slags risk men jag var inte riktigt beredd på att det skulle väcka så starka reaktioner. Jag blev både väldigt sågad och väldigt hyllad, och i sågningarna fanns de där förlöjligandet. Ett slags ”hoppla-pålle” språk. Det var en tuff erfarenhet och svårt att komma igen och skriva efter det.
Männen mer kritiska
Kritiken kom mestadels från män och hyllningarna från kvinnor. Även om det fanns män som gillade boken var kritiken så pass åtskild att boken och recensionerna senare användes för utbildning i genusanalys vid Södertörns högskola.
Kristina Sandberg tror att det kan vara lätt att avfärda det man inte känner till. Både hon och Anna Kågström framhåller därför vikten av att försöka bortse från den låga statusen och börja skriva.
– Jag tänker att om man inte lyfter de här berättelserna blir det ett slags tomrum. Det man varit med om finns inte benämnt eller synliggjort, och det tycker jag är en fara, säger Kristina Sandberg.
Anna Kågström har trots de negativa aspekterna en positiv framtidstro.
– Överallt så poppar det upp gamla stallmänniskor. Det finns också mycket forskning kring stallkulturen och kring människorna som finns där. Hästarna dyker helt enkelt upp på allt fler områden, så jag tror att vi kommer få se mer av häst överlag, både inom kulturen men också i media, säger hon.
Se ett inslag med Anna Kågström och Kristina Sandberg i klippet ovan.