Bidrag efter bidrag lästes upp, och till slut var det bara Björn Ranelids och Mattias Andréassons kvar. I samma duelläge förra veckan stod David Lindgren mot Thomas Di Leva. Då började publiken skandera Davids namn.

Den här gången började åskådarna – sorla. Massivt. De flesta insåg i det läget vad som höll på att hända. Och samtalet har inte stannat av än.

Det stora samtalsämnet

Björn Ranelids bidrag "Mirakel" startade sist i deltävlingen. Ingen hade tagit notis om låtarna efter honom om han haft något annat startnummer. Alla som jobbar med Melodifestivalen visste på förhand att Björn Ranelid skulle framkalla hela spektrat av känsloyttringar och diskussioner.

När jag chattade med läsarna från greenroom under sändningen kom ett ramaskri omedelbart när Björn Ranelid ropades upp som en av finalisterna. Och redan på efterfesten ute i Dalarnas landsbygd stod det klart att han delat Sverige.

Jag hamnade i diskussion med två vänner, där en framhöll att Melodifestivalen är en musiktävling och menade att Björn Ranelids och Sara Lis "Mirakel" är musikaliskt svag. Bland flera av de andra artisterna som tävlade den här veckan hördes samma kritik öppet efter sändningen.

Björn Ranelids supportrar fanns snarare bland den breda publiken än bland dem som var med på plats eller valde att följa deltävlingen i vår livechatt. Men min andra vän på efterfesten lyfte fram showen och visade stolt upp åtskilliga sms-röstningsbekräftelser för bidrag nummer åtta.

Måste engagera

Melodifestivalen är en tävling i att få flest telefonröster. Oftast är det de populäraste låtarna som vinner, men ibland kommer bidrag som bryter mönstret. Sådana bidrag behövs för att Melodifestivalen ska hålla ställningarna som ett brett program inom nöje.

Christer Björkman och hans redaktionsmedarbetare är väl medvetna om att Melodifestivalen behöver engagera. Den dag folk går till jobbet på måndagen och inte har något att diskutera när samtalsämnet kommer upp i fikarummet vore programmet illa ute.

Därför tycker jag att den del av publiken som upprörs över Björn Ranelids framfart i tävlingen bör kunna ta det med större ro. Musiken är den fullständigt dominerande faktorn när tittarna röstar, men vad vore livet – och finalen i Melodifestivalen – utan omväxling?

När det handlar om att utse en svensk representant i Eurovision Song Contest om några veckor lär "Mirakel" ändå inte vara aktuellt. Om inte annat finns det internationella jurygrupper som står i vägen. Därför finns det i det här fallet ingen anledning till oro för att Sverige ska skicka ett bidrag till Baku som de andra länderna inte förstår.

En populärkulturell installation

Jag har stor respekt för Björn Ranelids ambition att slå hål på finkulturens murar, och för mig ligger det nära till hands att beskriva hans blandning av poetry slam och 90-talets dansmusik som en populärkulturell installation.

Det betyder inte att det finns mer konst i "Mirakel" än i de andra bidragen. De beskrivs alltför sällan utifrån ett perspektiv som de förtjänar, men det är en annan diskussion som har att göra med mediernas olika särintressen.

"I Love Europe" i kvadrat

I Melodifestivalen 2008 blev Christer Sjögren och hans ogenerade "I Love Europe" ett stort samtalsämne. Björn Ranelids "Mirakel" är ett "I Love Europe" i kvadrat. Men det räcker inte för att förstå sig på det här bidraget.

Här handlar det inte bara om en känd personlighet som gör något oväntat folkligt. Björn Ranelid är dessutom en show i sig – på och vid sidan av scenen. Präglad av flow öser han ur sig haranger av ord som spänner från allt mellan poesi och raseri, oftast kretsande kring ett oförblommerat framhävande av det egna jaget.

Å ena sidan bär han på en aggressivitet som leder till att han går till storms mot journalister och andra gång efter annan. Å andra sidan är han kärleksfull och genuin, och allt han gör tycks vara på fullaste allvar. Ironi och distans har ingen plats i hans värld.

Personligheten

Flera har beskrivit Björn Ranelid som något av det största som hänt Melodifestivalen och en upplevelse av underhållning som de kommer att vårda livet ut. Jag tror att det är att överskatta engagemanget han skapat i stunden och kan inte hålla med om att hans person räcker så långt. Men att författaren har bjudit på stor show de senaste dagarna är det ingen tvekan om.

Björn Ranelid har gett hela Sverige något att prata om i dagar och veckor framöver. Det vittnar om en stor personlighet.