När IMF i dag kom med sin genomgång av svensk ekonomi lät det ungefär som det har gjort de senaste tre åren. De varnade för att de svenska bankerna är väldigt stora i förhållande till vår lilla ekonomi samtidigt som de svenska bopriserna är på en rekordhög nivå i förhållande till våra inkomster – både i ett historiskt och ett internationellt perspektiv. Dessutom är våra bostäder övervärderade.
Den svenska bankmarknaden är gigantisk och den har inte minskat sedan finanskrisen 2008 utan tvärtom ökat rejält. Enligt SVT Nyheters sammanställning av SCB:s finansmarknadsstatistik har de svenska bankerna 10.000 miljarder kronor i tillgångar – lån och skulder. Det är en ökning med 55 procent jämfört med augusti 2008. Samtidigt har svensk ekonomi, BNP i löpande priser vuxit ungefär hälften så snabbt, 28 procent.
Räknar vi in de utländska lånen och skulderna har bankernas tillgångar ökat till att vara värda fyra gånger den svenska ekonomin. Dessutom är bolånen en allt större del av bankernas bolåneaffär.
Stora lån gör ekonomin sårbar
Stefan Ingves sa i ett uttalande 2002, då som anställd vid IMF, att 90-talskrisen (ni vet den där lättglömda krisen då en halv miljon människor förlorade jobben, en storbank försvann i ett nafs och vi hade räntor på 500 procent) hade varit mycket djupare och mycket mer utdragen om bankernas lån och skulder varit dubbelt så stor som ekonomin.
Det är just det som oroar internationella organisationer och utomstående bedömare.
Faktumet att allt fler svenskar tar stora lån för att köpa sig en bostad gör den svenska ekonomin väldigt sårbar. Det finns stor risk att människor hellre vill betala av på sina stora lån än att köpa ett kylskåp eller en ny bil om det upplevs som det blir sämre tider eller räntan höjs kraftigt. På så vis kan krisen fort leta sig in i den ”riktiga” ekonomin.
Politiska reformer som IMF föreslår
IMF, EU-kommissionen och OECD är eniga om problembilden och har varit det i rapport efter rapport i flera år. Nyckeln till svenskarnas höga skuldsättning och höga bopriser menar de är politiska reformer: slopa ränteavdraget, återinför fastighetsskatten, ha bättre kontroll på banksektorn och avreglera hyresmarknaden.
IMF:s representant Craig Beaumont påpekar att visst finns det nu ett amorteringskrav och möjlighet att skjuta upp reavinstskatten. Det ska också bli lättare att bygga, men ”det är en långsam process” säger han vänligt leende.
Det är dagens största understatement.
För oerfaren personal
När budgeten presenterades i förra veckan fanns ett stort hål där den blocköverskridande bostadspolitiska överenskommelsen skulle vara. Finansminister Magdalena Andersson har deklarerat att ränteavdraget i alla fall blir kvar till 2018. Nu är frågan vad som händer om amorteringskravet inte biter på de höga bostadspriserna och införandet av ett skuldkvotstak dröjer. Oron är inte längre att bara bankerna blir förlorare vid en kris utan vi alla. Det är välfärden.
IMF har också utvärderat den finansiella sektorn och vid presskonferensen nämns i förbigående att Finansinspektionen har alldeles för lite personal och alldeles för oerfaren personal för att kunna övervaka våra gigantiska banker fullt ut.
Det är skriet-varning på den bisatsen. När jag frågar om IMF ibland inte känner sig frustrerad över att det inte verkar som att någon lyssnar säger Craig Beaumont lite torrt att ”fonden kanske har mer inflytande än det ser ut som från våra rapporter” och skrattar ett bullrande skratt.
Just nu verkar det mer vara ett rop i rymden än till Rosenbad.