Hans Karlsson är på strålande humör när han tar emot hemma i sin lägenhet i södra Stockholm.

Kaffet är redan färdigbryggt. Han bor bara några stenkast från Globen, där han fortfarande går och tittar på Djurgårdens ishockeymatcher med vännerna.

– Är man inte aktiv så får man i bästa fall dö på parksoffan. Eller också blir man sittande i en hörna i egen lägenhet, säger han.

Det känns som att han fortfarande är mitt i livet, med vänner och familj runt omkring sig. Trots det planerar han redan att flytta till äldreboende.

– Hellre tidigt än för sent, som är fallet för många äldre i dag, resonerar han och minns tillbaka hur slutet blev för hans egen mamma.

– När man är så dålig har man inte chans att välja. Då får man acceptera den säng som de stoppar ner en i, och det är ju jäkligt tråkigt. Min mamma var inte inne på hemmet många veckor innan hon slocknade, och ändå var hon klar i huvudet.

Vill till privat äldreboende

Så vill inte Hans Karlsson att slutet ska bli för honom. Han står nu i kö till ett privat äldreboende sedan ett år tillbaka. Kanske tar det fyra, fem år innan han får en plats, tror han.

Några klick på datormusen, och sen visar han en rörlig panoramabild över hans framtida boende.

– Det finns service, det finns folk som sköter om en. Sen finns det gemensam samlingslokal. Och för de som ligger, finns det också ett sjukhem knutet till det här boendet, berättar han medan bilden av en soldränkt innergård med gräsmatta sakta rullar över bildskärmen.

”Vill till ett roligt ställe”

Vi går ut i köket och pratar med väninnan Inger Norrbom som är på besök. Hon är inte lika säker på att flytta in på äldreboende redan och drar lite på svaret där hon sitter i kökssoffan.

– Om man ska flytta in någonstans och lämna sitt hem, då vill man hamna på ett lite roligt ställe, så man kan ha lite kul, säger hon. Och jag vet inte, jag är lite tveksam ...

– Man måste ju söka, vet du, innan man dör, säger Hans till henne. För sen är det ju försent.

– När man fortfarande är lite klar i huvudet så kan man se till att man får det lite trivsamt runt sig och lära känna människorna. Det tar en liten stund. För har man ingen att prata med, ja då försvinner ju livet.