– Ni journalister förstår ingenting om vad som verkligen händer i världen, sa han argsint och otåligt. Ni bara rapporterar om krig och elände, om sjukdomar och svält. Men så ser världen inte ut, hojtade han.
Jag bjöd in honom till SVT:s utrikesredaktion. Inför erfarna korrespondenter och utrikesmedarbetare svepte han fram över världsutvecklingen med sina olikfärgade bubblor, siffror och pilar. Statistiken drabbade oss.
Jag satt där med tappad haka och rodnande kinder och förstod att vi förmedlade en bristfällig bild av världen. Vi som ville ge den sanna bilden.
Vi omvärderade
Efter den inspirerande utskällningen började vi omvärdera vår journalistik. Vi startade en reportageserie om Afrika, som vi kallade Det Nya Afrika. Vi ville ge en bild som numera är etablerad men som då inte var allmänt berättad. Vi ville framförallt ge fler bilder, även om de framsteg och positiv utveckling som fanns.
Våra engagerade medarbetare, Erika Bjerström och fotograf Emil Larsson flög kors och tvärs över kontinenten på jakt efter de nya bilderna av afrikanska länder i utveckling.
Och de fann de unga entreprenörerna med framåtanda, de välutbildade och välartikulerade beslutsfattarna, en ökad levnadsstandard och en växande medelklass. De bilderna och människorna fanns också där, bland de fattiga och underutvecklade, precis som Rosling hade berättat.
Ständigt på resa
Jag försökte hålla kontakten men Hans hade bråttom. Han reste och föreläste, reste och föreläste. En gång sa han till mig att han tröttnat på journalisterna. Det händer ju ingenting, klagade han. Medierna rapporterar fortfarande bara om en värld som inte stämmer. Han ville då helt gå över till skolans område. Skriva läromedel, få unga människor att förstå vad som pågår. Kunskap. Det saknades.
Han blev ändå mediernas älskling, en megastjärna på internethimlen med egen tv-serie i BBC, med frågespalt i DN och med horder av följare i sociala medier.
Jag frågade honom om vi fick göra en dokumentär om honom. Idén var att följa honom tillbaka till den by i Moçambique där han började sin bana som barfotadoktor. Hans var positiv – men bara om vi fick med BBC och några andra stora bolag i projektet. Det blev för stort för en nyhetsredaktion att genomföra.
Trött på journalister
Jag bjöd i stället in honom till en internationell konferens med journalister och chefer från världens alla stora public service-företag. Hans tackade ja, trots att han var trött på journalister.
Konferensen skulle hållas i Marrakesh i Marocko och Hans Rosling kom farande med andan i halsen. Hans mentometerknappar var på avvägar! De ville han absolut ha för att kunna göra sina avslöjande enkäter om hur illa insatta alla dessa prominenta mediemänniskor var.
Vid frukosten nästa morgon hade mentometerknappar gudskelov anlänt och Hans svischade in i hotellmatsalen, ivrigt gestikulerande och diskuterande. Samtidigt som han viftade med händerna balanserade han en liten tallrik med mjölk. I mjölken simmade tre ynkliga flingor. Det var hans frukost. Han skulle hålla en lång föreläsning och därefter flyga vidare nånstans.
Jag försökte beskäftigt men försiktigt avbryta diskussionen och påpeka att han nog behövde mer näring än de där ynkliga flingorna om han skulle orka hela dagen. Han ignorerade mina ivrigt bredda smörgåsar och fortsatte diskussionen med en sydafrikan. Flingorna blev aldrig uppätna.
Skranglig professor
På konferensen blev deltagarna alltmer fascinerade och generade av vad den skrangliga professorn med sin långa pekpinne hade att berätta med sin svengelska accent. Kunskaperna i rummet var skrämmande låga, som vanligt.
Trots det pinsamma resultatet ville applåderna aldrig ta slut.
– Wow, vilken personlighet, vilken utstrålning, vilket engagemang, kommenterade mediekollegerna, och dunkade mig i ryggen för att jag låtit dem möta denna spännande och något märkliga person.
Hälften av mentometerknapparna blev kvarglömda när Hans Rosling rusade till nästa flyg.
Snart skulle jag möta honom igen i en annan del av världen. Han ville alltid höra hur det gick för oss på nyheterna på SVT, även om vi inte hade många minuter att prata innan han skyndade vidare.
Efter en föreläsning i Berlin rusade han ut ur salen, otroligt bråttom till nästa flyg. En stund senare kom han inrusande igen och hämtade sin kvarglömda resväska.
Jag samlade in mentometerknapparna och skickade dem med post. Det fanns en klisterlapp med Hans adress på var och en av dem.
Hans Rosling lyckades med något som många medier går bet på – att locka den unga publiken att lyssna. Man blir ingen mediestjärna med statistik om världens utveckling om man inte är äkta och har ett engagemang.
Han ville hinna övertyga hela världen med fakta, med vetenskap, med sanningen.
Det är kanske dags för oss journalister att börja skynda oss. Innan sanningen och bilden av världen blir alltmer medvetet förvrängd och förfalskad.
Jag förstår nu varför han hade så bråttom.