– Ibland kunde det vara så att jag inte ville leva längre. Vad ska jag göra med mitt liv? Kommer de skicka tillbaks mig, då har jag inget att leva för, berättar hon.

Hon vill vara anonym och väljer att kalla sig Nicole. En glad och verbal tjej. Lite nervös inför att bli intervjuad. En helt vanlig 17-åring, men med en ovanlig livshistoria. Hon var tio år när hon kom till Sverige. De första åren var allt bra, men när hon blev äldre förändrades det.

– De förbjöd mig massor av saker, jag fick inte gå ut, jag fick inte träffa vänner. Och när de fick reda på min pojkvän då blev det ännu mer strängt. Vissa dagar fick jag inte ens gå till skolan, berättar hon.

Skulle giftas bort i hemlandet

Hoten om att hon skulle skickas till hemlandet och giftas bort blev allt mer påtagliga.

– De sa att: Imorgon fixar vi ditt pass och så får du åka hem. De ville gifta bort mig med någon kille som jag var förlovad med när jag var liten.

Via socialtjänsten fick hon kontakt med organisationen Origo i Stockholm. Där kunde hon prata anonymt med en kurator som förstod hennes situation. En känsla av att hon ville ha ett annat, friare, liv växte hos henne. Men steget att bryta med familjen kändes för stort.

Föräldrarna upptäckte att hon sökt hjälp

Så kom natten som förändrade allt, berättar hon. Hon väcktes mitt i natten av sina föräldrar. De var ursinniga. De hade letat igenom hennes väska och hittat visitkort från socialtjänsten och Origo.

Morgonen efter sov föräldrarna. Nicole smög iväg tidigt till skolan innan de hunnit vakna.

– Vi hade prov den dagen. Jag kunde inte koncentrera mig alls. Jag bara tänkte:  Vad ska jag göra? Om jag går hem blir allting värre. Sen när jag gick ut från provet, då släppte allting. Jag började gråta och tänkte: Vad jag än gör så vill jag inte gå hem idag.

Samma dag fick hon komma till ett skyddat boende och nu är hon hos en annan familj.

”Man borde prata med föräldrarna”

Hon känner att hon fått bra stöd, men tycker att det svenska samhället kunde arbeta mer förebyggande.

– Jag tycker att man borde prata med föräldrarna. Det är ju inte barnens fel. När man kommer precis till Sverige, så har man ju den här kulturen från sitt hemland. Till exempel att tjejer inte får göra som de vill. Då kanske man kan ha en föreläsning till de vuxna och säga att såhär är det inte i Sverige. Eller det ska ju inte vara såhär överhuvudtaget någonstans i hela världen, egentligen.

Saknar sin mamma och syskonen

Eftersom Nicole är minderårig omhändertogs hon med hjälp av LVU, lagen om vård av unga. Det är inte ett lätt beslut för en sjuttonåring att bryta med sin familj.

– Jag älskar min mamma. Jag saknar henne jättemycket. Samma sak med mina syskon. Jag kan inte vänta tills jag får träffa dem igen. Men ändå är jag glad, för jag har det bättre nu. Jag går det programmet i skolan som jag vill, jag får träffa mina kompisar. Jag är glad för det mesta, även fast jag har det här att jag inte bor med min familj.

Vad drömmer du om i framtiden?

– Att jag får det jobbet jag pluggar till. Och att jag får en fin familj. Att min man inte är så kontrollerande. Att det inte blir sådär som jag har haft det.