För 40 år sedan stod Janne Olsson på en Pressbyrå i centrala Stockholm och maskerade sig. Han var nervös, men hade en tydlig plan. Gå in på Kreditbanken vid Norrmalmstorg och ta gisslan.

Vad han inte visste då var att han skulle bli känd som huvudfiguren i ett av den svenska historiens mest kända gisslandrama – ett drama som skulle vara i närmare en vecka. I dag, fyra årtionden senare, minns han allt som om det vore i går.

– När jag väl tog tag i bankdörren och öppnade den var jag helt lugn, säger Janne Olsson till Gomorron Sverige.

”Jag hade lovat att hjälpa honom”

Den före detta bankrånaren berättar att han hade två mål den där sensommardagen. Han skulle få ut sin gamla fängelsekamrat Clark Olofsson, och tillsammans med honom få med sig stora summor pengar. Sedan skulle de försvinna därifrån tillsammans.

– Jag hade lovat honom, när vi satt tillsammans på Kalmar fängelse, att jag skulle försöka hjälpa honom.

I sex dygn befann sig Janne Olsson på banken vid Norrmalmstorg tillsammans med gisslan. Trots order från både dåvarande statsminister Olof Palme och justitieminister Lennart Geijer om att Clark Olofsson inte skulle släppas gjorde polisen tvärtom. Olsson fick sällskap av sin kamrat i valvet.

På utsidan stod medierna och följde dramat. Bo Holmström var utrikeskorrespondent vid den tiden, men skickades ner till Norrmalmstorg så fort larmet om rånet gick. Där blev han kvar. I sex dygn sände man från platsen, och när reportrarna tog en paus för att sova fanns en bild från torget i rutan.

– Vem som än tittade på tv i Sverige måste ha trott att det här var det viktigaste som hände i hela världen, säger Bo Holmström till Gomorron Sverige.

Dramat fick ett slut

Efter fyra dygn hade polisen en ny plan. Man borrade hål i taket för att föra ner mat, vatten och en kamera i bankvalvet. Ulf Åsgård är psykiatriker, han beskriver ingripandet med de stora borrarna som ”ren tortyr” för gisslan. Bo Holmström, som hade befunnit sig vid torget i flera dagar, reagerade också när polisen satte sin nya plan i verket.

– Det dånade långt ut på torget, säger han.

Den 28:e augusti 1973 kom Norrmalmstorgdramat till sitt slut. Polisen släppte in gas genom hålen i taket och tvingade Janne Olsson att ge upp och släppa gisslan.  

 – När jag såg den där gasen komma in och såg gisslan ligga på golvet och kräkas. Då insåg jag att det var kört, säger Janne Olsson.

Stockholmsyndromet föddes

Under de sex dagar som förflöt hann mycket hända mellan Janne Olsson och gisslan. I dag, 40 år senare, har fenomenet kring vad som hände fått ett namn: Stockholmssyndromet. Ulf Åsgård beskriver det som att offret sympatiserar med gärningsmannen.

– Det är en person som har hela ens liv i sin hand. Det skapar oerhörd ångest hos 99 procent av alla människor. Att sympatisera med den som har ödet i sin hand blir ett sätt att få ångestlindring, säger han till Gomorron Sverige.

”Polisen kom fram med knivar, då sköt han”

En annan del av syndromet handlar om att gisslan vänder sig emot myndighetspersoner. Isoleringen leder, enligt Ulf Åsgård, till att man uppfattar att det finns yttre fiender – exempelvis polisen.

I dramat på Norrmalmstorg var det precis vad som hände. Bo Holmström, en av de som bevittnade händelsen, kan se varför gisslan ställde sig på gärningsmannens sida.

– Polisen kom faktiskt fram emot dem när dörren var öppen, med knivar. Då sköt Janne Olsson, säger Bo Holmström.

Ångrar sig inte

Janne Olsson märkte vad som hände med gisslan. Han säger till Gomorron Sverige att han tyckte att deras beteende var märkligt. Men i dag tror han att det handlar om att gisslan såg igenom den tuffa våldsperson han ville framställa sig som.

–Jag känner mig själv och är ingen våldsperson, de märkte det i ett tidigt skede.

Janne Olsson säger att han skulle mötas av hat när polisen förde ut honom ifrån banken vid Norrmalmstorg. Men det enda han ångrar från de där dagarna är att han valde att hjälpa sin dåvarande kamrat Clark Olofsson.

– Vad lönar det sig att ångra? Gjort är gjort.