Det är en utmaning att bestiga Sveriges högsta berg, som har lockat oss i mer än ett sekel. Den 9 kilometer långa leden från Kebnekaise fjällstation upp till sydtoppen är blockig och brant och väderleken kan skifta snabbt. Ändå besöker varje år runt 9000 personer Kebnekaises vilda natur.
– Kebnekaise är ett oerhört vackert fjäll, med sin spetsiga topp, säger Per Holmlund, professor i glaciologi vid Stockholms universitet.
Per Holmlund besökte Kebnekaise första gången 1971. Då var han 15 år. Sedan dess har han varit fjället troget. Per Holmlund har varit föreståndare för Tarfala forskningsstation och varje år besöker han Kebnekaise, bland annat för att mäta in sydtoppen.
Högfjällskartan
Den första turistkartan över Kebnekaise togs fram 1925. De senaste 30 åren har vi hittat upp på fjället tack vare Högfjällskartan. Den ritades av Per Holmlund och den legendariske glaciologen och polarforskaren Valter Schytt, under ganska besvärliga former.
– Då flög vi ut och landade på olika toppar och mätte upp med vinkelinstrument. Själva kartan är ritad för hand, även alla skuggningar, berättar Per Holmlund.
Mindre glaciärer
Per Holmlund har under decennier följt hur glaciärerna på Sveriges mest älskade fjäll blivit allt mindre. Men det har länge varit en svår fråga huruvida man skulle rita om kartan eller inte.
– Så länge formen på glaciärerna har varit desamma har det varit bättre att ange att fronterna på glaciärerna kan ha förändrats. Men det har varit en för stor sak att sätta igång att rita en ny karta.
Laserdata
Men de senaste 20 åren har glaciärerna smält allt snabbare. När Lantmäteriet vid årsskiftet släppte nya laserdata över Kebnekaise bestämde sig ett förlag för att ta fram en ny karta. Den kommer att bli mycket mer detaljerad och kunna knytas till GPS. Men fortfarande finns det kunskap om Kebnekaise som bara kommer av lång erfarenhet.
– Vi kan ta fram nya höjddata över fjället, men Per Holmlund är bäst i Sverige på Kebnekaises terrängmodell och hur glaciärerna förändrats. Han har vigt sitt liv åt Kebnekaise, säger Fredrik Hjelmstedt på Calazo Förlag.
Brantare leder
Några av frågorna som Per Holmlund och förlaget nu arbetar med är hur man ska märka ut tjockleken på isar och var det är is under stenar på kartan. På vissa platser märks effekten av klimatförändringar särskilt tydligt.
Från Tarfalastugan går en led runt sjön och sedan upp längs glaciären på norra sidan, vidare upp i ett pass som heter Svarta sjön.
– Det är ett typiskt fall där det är viktigt att man har en karta som är väldigt korrekt. Glaciären har blivit mycket tunnare och därför kommer det bli allt mer brant i den övre leden. Det måste beskrivas i ett kartblad så att folk tar det försiktigt, säger Per Holmlund.
Så bestiger du Kebnekaise
Det finns flera traditionella leder upp till Kebnekaises topp. De vanligaste är den västra och den östra leden.
Östra leden är en vandrings- och klätterled från Kebnekaises fjällstation till sydtoppen. Den som vill pröva den och är ovan, bör absolut gå med fjällguide.
Sträckan är ca 16 km upp och tillbaka och tar en dag att avverka och längs vägen passerar man Björlings glaciär.
Den snällare och populärare Västra leden går från Kebnekaise fjällstation. Den börjar längs en fjällstig med en svag stigning i tre kilometer. Därefter ökar stigningen cirka en kilometer, tills du kommer in i Kitteldalen.
Kittelbäcken passeras genom vadning om vattennivån inte är för hög. Eventuella snöbryggor är riskabla att använda.
Härifrån går stigen vidare upp över mot Vierranvárri 1700 m.ö.h. Terrängen övergår till högalpin blockmark och snöfält. Följ noga den markerade leden både upp och ner.
Från toppen av Vierranvárri går leden ner cirka 200 höjdmeter i Kaffedalen. Här bör du överväga om du ska fortsätta eller vända.
Från Kaffedalen börjar en stigning på 400 höjdmeter upp till toppstugan (rast- och säkerhetsstuga).
Toppstugan är markerad med fångstarmar av stålrör med pilar mot stugan.
Från toppstugan är det cirka 200 höjdmeter till toppen.
Leden slutar vid ett toppröse strax under toppdrivan.
Till högsta punkten/toppen får du klara dig på egen hand. Obs! Toppen består av en liten isglaciär som ibland är täckt med snö. Båda sidorna av toppen stupar brant ner.
Källa: Länsstyrelsen i Norrbotten
Valter Schytt (1919-1985)
Valter Schytt räknas som en förgrundsgestalt inom svensk polar- och glaciologforskning. Han har fungerat som vetenskaplig ledare och mentor för en hel generation forskare, bland andra Per Holmlund.
Valter Schytt fick som 25-åring i uppdrag att hitta glaciärer söder om Abisko, som var lämpliga som forskningsföremål. Han valde Storglaciären i Kebnekaise och placerade en forskningshydda där 1945. Redan då såg man behovet av långa serier av mätningar för att hitta samband mellan glaciärens förändringar och klimatet.
Valter Schytts licentiatavhandling hade titeln “Glaciologiska studier i Kebnekaise”, och han förblev fjället trogen i hela sitt liv. Sin doktorspromotion firade han med fest och dynamitexplosioner på inlandsisen. Det formella firandet i Stockholm pågick samtidigt, utan Schytt. Så här beskrev en kollega festen på inlandsisen: “an informal ceremony was held on Vestfonna on 30 May, certainly a farthest north record for a Swedish ‘promotion’. It was a good party nevertheless, and dynamite sticks were set off at appropriate intervals as a substitute for the traditional naval gun salute in Stockholm!”.
Valter Schytt byggde upp Tarfala forskningssation och var dess föreståndare ända tills han gick bort. Men han gjorde också forskningsexpeditioner till Antarktis, Grönland och Svalbard, bland annat den svenska Ymer-80 expeditionen till Arktis 1980. Hans avhandling, som grundade sig på Antarktisexpeditionen 1949-52, blev berömd internationellt. Expeditionen i sig fick stor medial uppmärksamhet och anses vara den första, större internationella expeditionen till Antarktis.
Under 60-talet växte Tarfala forskningsstation och blev under Valter Schytts ledning en internationell mötesplats för polarforskare och glaciologer. Den byggdes ut med bostäder, laboratorier, föreläsningssalar med mera. Valter Schytt tog ofta med sig både sin fru och sina tre döttrar till Tarfala forskningsstation på sommaren för att hjälpa till.
Valter Schytt dog i Tarfaladalen 1985. Schyttbreen på Antarktis är uppkallad efter honom.