Hennes son hade skrivit avskedsbrev och skattade sina självmordstankar till åtta av tio. Men läkaren sa att han överskattade självmordstankarna och inte behövde specialistvård.
De skickade Filip till vårdcentralen. Efter det tog han sitt liv.
– Jag önskar att de hade kopplat in oss (anhöriga) då, säger mamma Camilla Andersson.
”Jag är så trött”
Patienter, anhöriga och läkare har hört av sig från hela landet. Från Skåne, Blekinge, Kronoberg, Västernorrland, Stockholm och Dalarna strömmar vittnesmål in. Många är desperata och uppgivna.
”Mitt testamente är skrivet och jag är trött så innerligt trött.”
”Kallelsen till samtalstiden kom veckor efter min bror redan var död.”
”På BUP ställer de in läkarbesök på obestämd framtid på grund av läkarbrist. Antingen hänvisar de till att man får vänta på en eventuell tid eller så får man lista om sig på någon mottagning i annan kommun, så att man hamnar sist i kön och ändå får vänta länge på tid.”
Läkare sitter med gråten i halsen
En specialist i allmänmedicin i Västerbotten skriver att det ibland känns hopplöst att inte ha någonstans att hänvisa patienter med stora behov av psykiatrisk hjälp.
”Ni anar inte hur ofta man sitter med gråten i halsen över hur unga får vänta flera år på en riktig tid på BUP. Fram tills dess att patienten får tid sitter distriktsläkaren med ansvaret för patienten – men helt utan verktyg.”
En överläkare från Skaraborg önskar en genomlysning av regionernas ekonomi. Vart går alla pengar som regeringen skjutit till för psykiatrin?
En 30-årig man från Karlstad står i kön:
”Jag berättar upprepade tillfällen för kurator att jag akut behöver hjälp och att det varit så i över två år. Jag förklarar för kurator att jag tänker på självmord flera gånger om dagen, och ser det som en utväg. Jag vill inte sluta på det sättet, men jag har sagt till dom att om det dröjer månader eller ett år så finns det ingen att kalla till besök.”