Historien om Mona Sahlin är en historia om en politikers uppgång och fall. En historia om en person som först når stjärnstatus, men som sedan fälls av sitt eget bristande omdöme.
Även om ingen är dömd på förhand går det inte att bortse från att åklagarens bevismaterial i det här fallet tycks vara gediget.
Kopior finns på de dokument där Mona Sahlin på den statliga myndighetens brevpapper intygar att livvaktens lön är betydligt högre än i verkligheten. Med dessa dokument i handen har livvakten bland annat försökt köpa en mycket dyr bostad, en bostad han inte skulle kunna köpa med den lön han har. Det är detta agerande som föranleder brottsmisstanken ”osant intygande” när det gäller Sahlin och ”brukande av osant intyg” när det gäller livvakten.
Mona Sahlin hävdar att hon betalat livvakten ur egen ficka. Enligt hennes advokat nekar hon till anklagelsen. Både hon och livvakten är nu delgivna misstanke om brott. Väljer åklagaren att väcka åtal blir det ett rättsligt efterspel i tingsrätten. Vid en fällande dom väntar sannolikt böter.
Solkigt slut
Ett solkigt slut på en politisk karriär som började så lovande.
Mona Sahlin betraktades i början av 1990-talet som ett stjärnskott på den svenska politiska himlen. När dåvarande partiledaren och statsministern Ingvar Carlsson avgick 1995 var manegen krattad för Sahlin. Men ödet ville annorlunda. Avslöjanden om missbruk av regeringens kontokort tvingade henne i stället att lämna regeringen. Göran Persson blev statsminister.
Trots att den så kallade Toblerone-affären handlade om betydligt mer än en chokladkaka (bland annat obetalda förskoleavgifter) gjorde Sahlin efter några år comeback i regeringen.
När Göran Persson så avgick som partiledare efter valförlusten 2006 valde Socialdemokraterna Mona Sahlin till hans efterträdare. Och trots goda opinionssiffror i början klappade hennes regeringsalternativ ihop fullständigt i valrörelsen 2010. Socialdemokratin gjorde sitt sämsta val sedan allmän och lika rösträtt infördes i Sveriges.
Omöjlig för nya offentliga uppdrag
Mona Sahlin tvingades avgå, men lyckades ändå med konststycket att göra comeback ännu en gång.
Under Fredrik Reinfeldts tid som statsminister utnämndes hon till nationell samordnare mot våldsbejakande extremism och kom efterhand att ta allt större utrymme i den politiska debatten i dessa frågor.
Men i våras kom så avslöjandet som sannolikt definitivt sätter stopp för alla framtida offentliga uppdrag. Inte någon organisation eller regering lär efter detta vara beredd att utnämna henne.
Samtidigt är det svårt att se att turerna kring Mona Sahlins intyg får några politiska konsekvenser för vare sig regeringen eller Socialdemokraterna. De senaste åren har hennes roll blivit alltmer självständig i förhållande till hennes gamla parti.
Däremot är det rimligt att dra slutsatsen att affären i sig inte stärker det allmänna förtroendet för politiker, och att de som redan misstror politiker nu får mera vatten på sin kvarn.