Det är 30 år sedan Karin Söder (C) blev Sveriges första kvinnliga partiledare. Sedan dess har de blivit fler, men sällan mer än en eller ett par åt gången.

– Det är bara gubbs, konstaterar Rossana Dinamarca, feministisk talesperson för Vänsterpartiet, när hon betraktar tavlorna på väggarna i riksdagshuset.

Även bland partiledarna är det slipsarna som dominerar. I SVT:s partiledardebatt strax innan valet 2014 var sju av åtta partiledare män, som ena debattledaren Anna Hedenmo då konstaterade.

– Jag såg den här debatten hemma hos en kompis och hennes dotter. Det första dottern reagerade på var varför det bara stod gubbar där. Det är klart att det inte känns bra, säger Dinamarca.

Det är framför allt på vänsterkanten man ofta och gärna talar om feminismen. Stefan Löfven (S) sade efter valet att Sveriges nya regering är feministisk. Ändå är det nu på högerflanken som kvinnorna nu tar plats.

”Måste kännas frustrerande”

– Det måste kännas oerhört frustrerande. Och kanske lite snopet också – att här kör de om oss i den här frågan, som är symboliskt viktig och lite laddad. De förstår nog också att i den valrörelse som kommer om några år kan det här vara ett ganska kraftfullt vapen för borgerligheten, att stoltsera med tre, kanske till och med fyra kvinnor, säger Jenny Madestam, statsvetare vid Södertörns högskola.

Agendas reporter följer med Birgitta Ohlsson (FP) när hon är ute och går med en barnvagn.

– Jag kommer att vara föräldraledig fram till Almedalsveckan. Då är jag tillbaka igen! säger hon.

Birgitta Ohlsson är utrikespolitisk talesperson för Folkpartiet. Många tippar att hon kommer att bli den fjärde kvinnan som blir partiledare i Alliansen. Själv säger hon att det inte är något som ”står närmast på hennes politiska agenda”.

”En lovande uppställning”

– Jag tycker det är viktigt nu att se till att Folkpartiet rycker upp sig så vi får väl se vad som händer. Men jag tycker redan nu att uppställningen med Ebba Busch Thor, Annie Lööf och Anna Kinberg Batra är väldigt lovande, säger hon.

Kanske är det trots allt logiskt att det är just i de borgerliga partierna som kvinnorna tar sig fram. Gudrun Schyman, med tio år som vänsterledare bakom sig, ser en arbetarrörelse som har svårt att lyfta kvinnor till den absoluta toppen.

”Idealet att ledaren är en man”

– Det har funnits ett ideal att ledaren är en man. Det ligger fortfarande kvar. Det syns både i facket och i politiken, säger Schyman.

Den socialistiska modellen där kollektivet – som ofta är män – lyfter upp sin ledare har historiskt sällan gynnat kvinnor.

”Måste vara på plats”

– Om du ska kunna lyftas upp av gruppen, då måste du ha suttit på mötena. Du kan inte komma in som enskild individ och vara en lysande stjärna som vi sedan röstar på. Du måste ha funnits i gruppen, varit närvarande. Ser man traditionellt och historiskt, så har det varit svårare för kvinnor att vara på plats och bevaka sitt intresse, säger Jenny Madestam.

– De borgerliga partierna har ju en mer individualistisk vision i politiken, att det är individen som ska stärkas. Och ett sätt att nå jämställdhet är att stärka enskilda kvinnors möjlighet att göra karriär. Därför är de duktigare på att lyfta fram kvinnor och låta dem få positioner,  säger Gudrun Schyman.

De partier som ivrigast kallar sig för feministiska har män som ledare. Då verkar det bli viktigare att prata om innehållet i politiken snarare än symbolvärdet av en kvinna på toppen.

– Bengt Westerberg kanske är en av de mest feministiska partiledarna för något parti någonsin. Han var man, men han hade en väldigt tydlig feministisk agenda med pappamånad, med förbättrad välfärd, säger Birgitta Ohlsson.

Så Folkpartiet behöver ingen kvinna, ni är så feministiska ändå?

– Det ena utesluter inte det andra. Men det viktiga är att det måste kombineras med innehåll, förnyelse och tydlighet.

– När jag ska se nästa partiledardebatt så är det klart att det inte är en bild som är så lockande eller känns skön. Men det handlar om det politiska innehållet. Och där känner jag mig betydligt mer trygg med Jonas Sjöstedt i sin röda slips, säger Rossana Dinamarca.

Reportage i Agenda söndag 12 april kl 21.15 i SVT2. Se programmet här.