En av studierna rör titthålskirurgi. Kontrollgruppen, som inte tränats i simulatorer, gjorde tre gånger fler misstag och behövde 58 procent längre operationstid, berättar han för TT.

Man kan inte lära sig allt genom att träna i simulator – varje människa är unik inuti – men man kan t.ex. lära sig vissa handgrepp, påpekar Ahlberg.

Historiskt sett har kirurgisk utbildning skett i operationssalen, utifrån ett mästare-lärling-förhållande. Träning på lik och grisar har också förekommit. Ahlberg påpekar dock att ju mer komplicerad tekniken blir desto större är risken för medicinska misstag.

Svåra att mäta

Problemet med de äldre kirurgiska utbildningsmetoderna är att de är svåra att mäta. Med simulatorer kan man först låta en expert på exempelvis koloskopi (undersökning av grovtarmen) ”operera” i simulatorn. Dennes insats ger ett mått på hur bra man behöver vara för att få operera en faktisk patient. Hur många timmars träning som sedan krävs för att nå dit är individuellt.

En del av Ahlbergs avhandling berör just koloskopi. Tolv läkare utan tidigare erfarenhet av ingreppet deltog och hälften tränades med hjälp av simulatorer. När de utförde riktiga koloskopier lyckades de simulatortränade genomföra 52 procent av sina undersökningar utan handledares hjälp. I kontrollgruppen var motsvarande siffra 19 procent. Simulatorgruppens undersökningar gick dessutom snabbare och orsakade patienten mindre obehag.