– Jag började grubbla väldigt mycket och tänkte att det var väldigt tufft och jag hade börjat tappa kompisar. Det var jobbigt jag kände mig väldigt ensam, säger Jonna och fortsätter:

– Jag kände ”varför ska jag leva för”. Så då svalde jag lite för mycket tabletter, det var ungefär en halv burk, och skar mig.

Behövde hjälp

Jonna har haft regelbunden kontakt med ungdomspsykiatrin (BUP). Men när hon fyllde 18 år tog det nästan ett halvår innan hon flyttades över till vuxenpsykiatrin, något som Jonna är mycket kritisk till. För en självmordsbenägen människa kan ett sådant glapp vara skillnaden mellan liv och död, menar hon.

– Det är den tiden emellan som kan vara farlig om man är själv och inte får hjälp.

Nollvision – ”ett misslyckande”

Varje år tar cirka 150 unga sitt liv. Trots att riksdagen för snart tio år sedan antog en nollvision för självmord minskar inte självmorden i åldrarna 15–24 år.

– Det är ett stort misslyckande för oss alla, och vi behöver börja ta det på ett mycket större allvar. Tar ingen nollvisionen på allvar blir den till slut bara en tom fras, säger Carl von Essen, generalsekreterare för förningen MIND, som arbetar förebyggande mot psykisk ohälsa.

Jonna menar att hjälpen hon fått från psykiatrin varit bra. Men det som haft störst betydelse för att hon fått livslusten tillbaka, och i dag mår bra, är Ung Depression och Dess Anhöriga (UDDA) – en ideell organisation i vilken alla som arbetar har egna erfarenheter av psykisk ohälsa.

Volontärarbete

I dag är Jonna en av UDDA:s stödpersoner, en så kallad ”kuddis”.

– När mina ”kuddisar” vänder sig till mig avvisar jag dem inte även om klockan så är två på natten. För mår de så dåligt är det så viktigt för mig att fånga upp dem och prata och hjälpa dem igenom det svåra.