Med flip-flops på fötterna och kraftfulla händer som ser ut att kunna krossa en tegelsten hälsar hon publiken välkommen som samlats på Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm. Nyss hemkommen från en klätterresa i Patagonien i Sydamerika med dåligt väder förklarar varför hon inte har skor på sig.

– Jag förfrös tårna när jag var där, så det kommer dröja innan jag kan ta på mig vanliga skor igen.

Vunnit över alla

Ines Papert har levt av sin klättring i över femton år och i hennes jobb har hon besökt berg och klippor över hela välden. Hon är dessutom en av världens mest framgångsrika isklättrare med ett flertal vinster i världscupen. För ett par år sedan ställde hon upp i en tävling i Ouray i Colorado, en tävling som räknas som en av de största i världen, där hela eliten i isklättring var samlad. Kvinnor och män tävlade mot varandra för att snabbast ta sig upp för den branta isen.

I slutet av dagen stod Ines högst upp på prispallen som vinnare av tävlingen.

Hur känns det att vara världens bästa isklättrare?

– Hehe, kanske en av världens bästa isklättrare, säger hon med ett leende.

Vad tänkte du när du vann?

– Jag var där med mina kompisar och klättrade. I all klättring måste man bära på sin egen vikt på vägen upp för väggen, män är starkare än kvinnor, men i klättring sitter mycket i huvudet och så måste man ha bra klätterteknik. Dagen jag vann klättrade jag bra och var snabbare än de andra, säger Ines.

Bodde två veckor på en klippvägg

Tävlingskarriären har Ines lagt på hyllan, men intresset för klättring är fortfarande starkt. Hon berättar om resan till Patagonien i vintras med två kompisar som hon beskriver med ett ord: Hårt.

– Vi bar våra 40- kilospackningar långa sträckor innan vi kom fram till själva klippväggen. Sedan klättrade vi i femton dagar och sov i hängande tält innan vi kom upp för den 1.300 meter höga väggen. Otroligt fin klättring och fin utsikt med blåsigt väder och mycket snö.

Till hösten Ska Ines resa till Kirgizistan i Centralasien för att för tredje gången försöka komma upp för ett berg som hon tvingats vända på vid tidigare besök.

– Vi klättrade över tusen meter med isklättring innan vi insåg att vi inte kunde komma upp, det var bara ett par hundra meter kvar till toppen, så i höst hoppas jag att vi kan komma hela vägen till upp toppen, säger Ines.

Efter att bildvisningen är slut frågar en person i publiken om hon tränar mentalt inför sina klätterresor.

– Nej, det gör jag inte, att klättra är tillräckligt.