Ett slag för jämställdheten, kan tyckas, men forskningen ger ännu inget stöd för att kvinnliga ledare inom politiken också leder till ökad jämställdhet i samhället.

Margaret Thatcher var Europas första kvinnliga regeringschef. Hon var känd för sin kvinnlighet, samtidigt som hon öppet ifrågasatte vad kön spelar för roll överhuvudtaget inom politiken.

– Spelar det någon roll om det är en man eller kvinna? Är det inte viktigaste att bara få jobbet gjort? sa hon bland annat i en intervju när hon fick frågan om just detta.

Främst en symbolvinst

När Ebba Busch Thor väljs till partiledare den 25 april så är det främst en symbolvinst, mer än en vinst för jämställdheten. Så resonerar Mona Sahlin (S), den första kvinnliga partiledaren för Socialdemokraterna, och kan man säga, Sveriges första kvinnliga statsministerkandidat.

– Jag anser inte att Ebba Busch Thor kommer att vara en förkämpe för vad jag vill kalla för en feministisk politik. Däremot blir det en viktig symbol för att också kvinnor kan leda ett parti inom alliansen, säger Mona Sahlin.

Och det finns snart gott om sådana symboler. Mannen, folkpartiledaren Jan Björklund, kommer att vara i minoritet, och vem vet om ens han finns kvar inför riksdagsvalet 2018. Det är fullt möjligt att fyra kvinnor leder hela alliansen då.

Normen har brutits

Drude Dahlerup, som är professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet, har forskat i ämnet kön och politik i många år. Hon tycker att utvecklingen där allt fler partier leds av kvinnor är  spännande, och hon lyfter framför allt fram symbolvärdet i denna utveckling, mer än något annat.

– Man kan säga att det är ett uttryck för att normen att en ledare ska vara en man, den normen har brutits, säger hon.

Och när denna norm bryts undrar man kanske om detta också leder till att samhället i stort utvecklas i en mer jämställd riktning. Här är det inte riktigt lika glasklart att ett sådant samband finns.

– Ja, detta är tiotusendollars-frågan, här pågår forskning och intresset är väldigt stort kring detta. Det vi kan säga är att det beror på flera faktorer, och här kan man säga att det beror på väldigt mycket annat än kön, säger Drude Dahlerup.

Ingen kvinna i Thatchers regering

Viktigast är nog vad som sker i samhället i övrigt. Ligger kvinnorörelsen på och kämpar, och är debatten het kring dessa frågor, så tenderar politiken att påverkas av detta. Men om ämnet inte finns på agendan, och ingen bryr sig, ja då kanske inget händer på jämställdhetsområdet, även om det är en kvinna som leder landets regering, till exempel.

I sina studier av vad kvinnor betyder inom politiken, brukar Drude Dahlerup ta två ytterlighetsexempel för att visa att vissa kvinnor gör mycket, medan andra inte gör någonting. Det ena är Margaret Thatcher, som var Europas första kvinnliga regeringschef, och som ledde tre regeringar under åren 1979 till 1990.

– Margaret Thatcher hade tre regeringar, men utnämnde inte en enda kvinna som minister. Hon förde ingen jämställdhetspolitik överhuvudtaget. Hon sa bara, att ”se på mig, jag kan, kvinnor kan om de vill”, säger Drude Dahlerup.

En del gör mycket, andra gör inget

Det andra ytterlighetsexemplet, på andra kanten, är Gro Harlem Brundtland, Norges och Nordens första kvinnliga statsminister. Hon var statsminister i ledning för Arbeiderpartiet i omkring tio år, och förde en aktiv jämställdhetspolitik. När hon bildade regering 1986 var det något av en internationell sensation att 8 av 18 ministrar var kvinnor.

Av dessa två exempel kan man säga att en del kvinnor gör mycket, medan andra gör lite, eller ingenting. Men på det hela taget är det i allmänhet fler kvinnor än män som är engagerade i jämställdhetsfrågor. Men det är inte alltid kvinnor lever upp till förväntningarna. Ett typexempel på detta är Helle Thorning-Schmidt, som är partiledare för Socialdemokraterne i Danmark. För drygt tre år sedan blev hon sitt lands första kvinnliga statsminister, men hon har inte fört någon jämställdhetspolitik i högre utsträckning. Drude Dahlerup berättar att det finns ett utbrett missnöje inom den danska kvinnorörelsen när det gäller Helle Thorning-Schmidts förmåga att driva jämställdhetsfrågor.

Lättare för män att driva frågan

Så uppstår då frågan om det inte är minst lika bra med en man i ledningen i kampen för ökad jämställdhet? Kan det rentav vara så att det i vissa fall är lättare för en man, eftersom det ofta handlar om att övertyga männen om att ge upp en del av den patriarkala makten?

– Helt säkert kan det i vissa fall vara lättare för en man att driva jämställdhetsfrågan framåt, för det gäller ju att få männen med. Det är väl just detta som är problemet i Danmark, att man är rädd för hur männen, och då kanske särskilt männen inom LO-kollektivet, ska reagera på en alltför aktiv jämställdhetspolitik, säger Drude Dahlerup.

Just detta verkar vara en erfarenhet som Mona Sahlin gjorde under sin tid som partiledare, att det faktiskt ofta upplevdes som svårare för henne att driva jämställdhetsfrågor bara för att hon är kvinna.

– Jag upplevde det som svårare, helt enkelt för att om jag som kvinna drev jämställdhetsfrågor så fick jag ofta frågor om mig som person. Jag fick kommentarer av typen ”jaha, du som kvinna driver jämställdhetsfrågor”. Eller om jag misslyckades, då hette det ”jaha, du som kvinna lyckades inte”. Det är som att en kvinnlig ledare går runt och är ett kön hela tiden, medan en manlig ledare oftare får vara politikern, säger Mona Sahlin.