– Jag hade inte kontroll på saker och ting, jag hade ingen struktur. Jag satt och ritade på lektionerna och gjorde inte en enda läxa förrän i slutet av högstadiet.
Skoltiden var inte lätt för Pernilla Marckert. Hon berättar att hon kände sig ensam i skolan och att hon upplevde att hon inte fick den responsen hon behövde från lärarna. Men trots att familjen reagerade och försökte få skolan att stötta henne mer var det ingen som förstod vad som var fel.
ADHD fanns inte på kartan
– De kunde inte koppla vad det berodde på och inte heller varför min relation till kamraterna var som den var. Men ingen ADHD fanns i bilden utan det handlade bara om att jag hade dåliga resultat, säger Pernilla Marckert.
I början av tonåren började hon må psykiskt dåligt och när hon var femton drabbades hon av en djup depression.
– Jag gick till skolkurator, jag gick till kurator på ungdomsmottagningen och psykolog.
Läs mer: Kvinnor får ADHD-diagnos senare än män
Var det någon som nämnde ADHD då?
– Nej, ingen. Det fanns inte på kartan. Läkarna menade att det hade att göra med att jag blivit mobbad, säger Pernilla Marckert.
Kände sorg när hon fick diagnosen
Men när hon blev deprimerad igen i början av 20-årsåldern kände hon att det nog inte var hennes tidigare relationer till kompisar som gjorde att hon mådde dåligt. En ordentlig utredning gjordes och för snart två år sedan fick hon sin adhd-diagnos.
– Jag kände väldigt mycket sorg att ingen tidigare har sett eller hört mig. Just att bli sedd, hörd och accepterad för den man är är otroligt viktigt, säger Pernilla Marckert.
Och hon tror att mycket hade kunnat vara annorlunda om hon fått sin diagnos tidigare.
– Jag tror att mina studieresultat hade varit mycket bättre. Och jag hade förmodligen haft en annan inställning till kamrater och lärare också.
Hanterar ADHD:n på sitt sätt
Idag har Pernilla Marckert läst upp sina betyg och lärt sig att hantera sin ADHD och hon hoppas kunna föreläsa om hur det är att leva med ADHD framöver. Hon har aldrig tagit några mediciner utan skriver och pratar mycket med sina nära och kära och så är hon väldigt aktiv. Och på gården utanför Varberg där hon bor finns en alldeles speciell medicin som hjälper henne.
– Hästar, djur och natur är min medicinering, varje dag. Det har det varit hela mitt liv.