Första samtalet till polisens ledningscentral kommer klockan 22:53 den 14 oktober. Det är från 68-åringen, och mannen har då redan avlossat de två dödliga skotten mot bröderna.

– Du det är allvarligt. Det är två killar här, de har slagit sönder dörren.

– Är de inne hos dig nu eller? frågar polisen.

– Du jag har tagit ut dem. [...] Du får vara vänlig och komma så fort så får jag förklara. [...] Det är verkligen akut.

Efter ett tag frågar polisen igen om killarna är kvar.

– Du jag tror de är kvar. Jag tror inte de kommer någonstans.

Samtalet slutar lite tvärt när mannen blir upprörd när han blir avspisad för att han rekommenderar polisen att ta med spårhund.

Samtidigt har en kvinnlig anhörig också kommit fram till polisen och berättar samma historia. Att 68-åringen är väldigt rädd och att fönsterrutorna är sönderslagna.

– Vi åker dit där med en patrull helt enkelt, säger polismannen.

”De kanske inte mår så bra”

Klockan är 23.04 när den anhöriga återigen ringer till polisen och berättar att killarna nog är kvar vid bostaden, att de är skadade. 

Polisen ringer då upp mannen klockan 23.10:

– Skulle de vara där ute eller?

– Ja, men de, troligtvis har mycket mycket problem med att komma härifrån.

– Hur då menar du att de...?

– Jag menar inget mer men jag är svensk medborgare, jag har blivit påhoppad här i mitt hem och sedan så... de behöver nog... som jag bedömer det.. åh gode gud... de behöver någon som kanske lyssnar på dem, för de.. för de kanske inte mår så bra. Och jag mår själv inte så bra heller.

Mannen säger återigen att det är akut, att han redan ringt.  Han får ett nytt löfte från polisen om att de ska komma.

”Du får ta detta med din regering”

Klockan 23.47 ringer den anhöriga igen för att larma, och berättar att de fortfarande väntar på polisen.

–  Det har gått nästan en timme nu och han... Ni skulle ju komma dit.

Hon får svaret att polisen inte haft någon ledig bil.

– Men då kan ni ju ringa och säga det. Han sitter ju där vettskrämd och det finns två män på altanen som vi inte vet om de är skadade eller ej.

[...]

– Ja men vi ska skicka en bil så fort vi får någon ledig här. Jag ska säga till att ni har ringt igen.

– Och när är det?

– Det vet jag tyvärr inte vad som händer när vi lägger på här. Men vi prioriterar det högt så vi kommer så fort vi kan.

– Men varför säger ni då att ni ska skicka en bil när jag ringer för en timme sedan?

– Men vi har säkert inte sagt någon tid. Vi har sagt att vi kommer så fort vi kan.

– Alltså när man ringer 112 och blir kopplad och man säger att det är ett rån på gång och att det finns skadade personer och att han sitter chockad i ett ensamt hus i Vallåkra, då är det för mig att man kommer så fort man ... alltså ”Vi skickar en bil” och då att det ska ta ett par timmar, det är inte relevant, säger den anhöriga.

– Nej. Du får ta detta med din regering och säg så när du då röstar, eller i kommunen här, så vi får mer poliser, svarar då polisen.

När klockan är 00.00 begär polisen ambulans till Vallåkra då de har funnit den 24-årige brodern död på uppfarten. Snart finner de också 21-åringen, 32 meter bort från dörren. Även han är död.

Då har det gått en timme och tio minuter sedan det första larmsamtalet.

Anmälde agerandet

Den anhörige anmälde senare ledningscentralens hantering av ärendet.

– Ifall de två personerna är döda så är det delvis deras fel, har hon sagt i förhör om polisens sena ankomst.

Även mannes försvarsadvokat är kritisk till agerandet.

– Mannen berättar att han varit utsatt för ett överfall, att läget är akut och att de inte mår så bra. Är man SOS-operatör så måste man också vara van att ta emot samtal från chockade människor, säger Lars Kruse.

En utredning om eventuellt tjänstefel på polisens kommunikationscentral inleddes den 29 oktober 2015. Men utredningen lades ned i mitten av november förra året.

Man menade att ledningscentralen haft ett svårbedömt ärende på mordnatten och att personalen inte bröt mot några riktlinjer när de gjorde olika överväganden.

SVT Nyheter Helsingborg har sökt ansvarig på polisens kommunikationscentral för att få en kommentar till händelsen men inte lyckats få det.