– Jag känner rädsla och när jag vaknar på morgonen så slår hjärtat så fort. Jag går ut men det känns som om alla iakttar just mig. Ögon som stirrar på en uppifrån och ner.
Vi kallar henne för Sabina. Egentligen heter hon något annat, men precis som andra vi intervjuar är hon rädd och vill inte träda fram med sitt riktiga namn. Sabina är en av de 60.000 personer som väntar på asylboenden runt om i landet. Här är kvinnorna i minoritet – bara en tredjedel.
Vad vill de dig?
– Det vet du nog. Karlar, säger Sabina.
Menar du sex?
– Naturligtvis.
”Det sårar”
Vi åker vidare till ett annat asylboende några mil bort. Kvinnorna börjar prata med oss direkt. De berättar om trångboddhet, om väntan, om frustration. Men de pratar också om en annan sak.
– Som ensam kvinna utan min man har jag det inte så bra, säger en kvinna vi kallar Reem.
Hennes man är fortfarande kvar i hemlandet. Och precis som andra kvinnor vi möter, pekar hon på att det är de ensamstående kvinnorna som har det värst, de som inte har en man vid sin sida.
– En kvart utanför rummet och man får hundra tillsägelser och hårda blickar. Det sårar, säger Reem.
Reem berättar hur hon suttit på sitt rum nu i sex månader. Det är som i ett fängelse säger hon. Hon försöker hålla skenet uppe inför sina barn men så brister det.
– Jag önskar att jag kunde sluta ögonen och när jag öppnar dem så är min man här.
Se hela inslaget: Vittnar om utsatthet på asylboenden
Klär sig annorlunda
SVT Nyheter har besökt sju olika asylboenden i Jämtlands län där vi intervjuat 14 kvinnor. De berättar om en tillvaro där de oroas av männens blickar och inviter.
Vi träffar Manal som kom till Sverige för ett år sen, ensam. Hon berättar hur hon klär sig på sig ordentligt så fort hon ska gå utanför rummet. Hon visar upp en lång rock som täcker hela kroppen. Så klädde hon sig aldrig i hemlandet, berättar hon. Där var hon fri i både sin klädsel och sitt sätt att leva. Men här i Sverige är hon rädd. Jobbigast är det när hon ska gå till duschen och det är kö.
Varför tror du situationen är som den är?
– Männen är inte särskilt utvecklade i sin syn på kvinnor. De är inte så fria i tanken och ser inte kvinnan som sin jämlike. De förstår inte jämställdhet och ser saker på annat sätt.
Försöker öka tryggheten
Migrationsverket är medveten om att det finns kvinnor som upplever en otrygghet på boenden. Man jobbar därför med att öka tryggheten. I allvarliga fall försöker man flytta kvinnan till ett annat boende.
– Lägenheter är en bristvara och det är ju det vi helst skulle vilja erbjuda, säger Jörgen Leding som är enhetschef på Migrationsverket i Östersund.
Hos polisen finns ingen statistik på exakt hur många av de anmälningar man får in som rör asylboenden som gäller just kvinnor. Däremot är polisområdeschefen i Jämtland/Härjedalen, Stephen Jerand, övertygad om att kvinnorna lever i en särskilt utsatt situation – och att det är så över hela Sverige.
Polischef djupt oroad
– På något vis känns det som om Sverige har övergett kvinnor och barn i det här, säger han.
Stephen Jerand är själv ofta ute på asylboenden och han efterlyser ett bättre och mer strukturerat arbete från flera olika myndigheter.
– Vi har väldigt svårt att komma in i den här miljön, utan vi kommer när det hänt någon form av bråk eller övergrepp. Men vi har länge sagt att kvinnor och barn måste lyftas högre upp på skalan, säger han.
Men ska inte ni som polis stå för trygghet?
– Visst är det så, men vi har definitivt inte till uppgift att finnas tillhanda inne på boendena och det här är ju unika och komplexa situationer som uppstått med det stora migrationsflödet i världen och vi var väl inte rustade för att ta emot det här, säger han och fortsätter:
– Det är en sak vi har sagt flera gånger, det är en sak att ta emot och det är en annan att ta omhand.