I september 2015 sökte 24.000 människor asyl i Sverige. Det är mer än dubbelt så många som månaden före. Ingen såg några tecken på avmattning.
– Det kommer att bli en svår höst, sa migrationsminister Morgan Johansson till Sveriges Radio då.
Trångt på boenden
Innan året var slut hade över 162.000 människor sökt asyl i Sverige. På boenden runt om i landet trängdes människor ihop. De kom från olika länder, tillhörde olika kulturer och olika folkgrupper.
Det ansträngda läget fick konsekvenser. I exempelvis Jämtlands län anmäldes flera fall av misshandel, ofredanden och våldtäkter. Våren 2016 kunde SVT Nyheter Jämtland berätta att kvinnorna på asylboendena levde i en särskilt utsatt situation. Det gällde särskilt de kvinnor som kom till Sverige ensamma. För SVT Nyheter berättade flera kvinnor hur de blev sexuellt trakasserade och hur de stängde in sig på sina rum för att slippa blickar och flörtande.
Nu har det gått några månader. Ute på boendena har det blivit lugnare. Det är också färre personer som bor ute på asylboendena. Men kvinnorna stänger fortfarande in sig.
– För kvinnorna är det jättesvårt, säger Ruhulah Meyhan.
Bott på Grytan i tio månader
Under några dagar åker vi runt på asylboenden i Jämtland för att prata med några av de omkring 100.000 personer som fortfarande bor kvar på asylboenden. När vi kommer till Grytan utanför Östersund träffar vi Ruhulah Meyhan. Han vill att vi ska träffa hans fru Farzana och deras lilla son Amir Abbas.
Familjen Meyhan har bott på Grytan i tio månader. De är ursprungligen från Afghanistan. De är hazarer, en folkgrupp som historiskt sett diskriminerats och förföljts.
På Grytan bor ungefär 250 personer, majoriteten män. Farzana Meyhan tillbringar den mesta tiden på rummet. Hon går inte till den gemensamma matsalen för att äta utan hämtar istället maten och äter på rummet. Farzana Meyhan berättar att hon hade stora förhoppningar när hon kom till Sverige och Grytan. I Afghanistan har kvinnor få, eller inga, rättigheter.
– Men när vi kom hit så insåg vi att vi var ganska begränsade här med.
Ifrågasätter frihet
Hon berättar att hon köpte en cykel men att hon blev så ifrågasatt att cykeln nu bara står på baksidan av byggnaden.
– Det tisslades om att en afghansk kvinna, som dessutom är hazar, tagit sig friheten att börja cykla, säger hon.
Det är främst männen på boendet som ifrågasätter hennes nyvunna frihet. Men även en del andra kvinnor pratar bakom hennes rygg, säger hon.
– När jag går till skolan på morgonen så hör man dem: Hur kan hon? Det är många som inte ser på mig med blida ögon, säger Farzana Meyhan.
Därför stannar hon på rummet. Under vår resa möter vi många kvinnor som gör samma sak – tillbringar nästan all tid på rummet.
Kvinnor stänger in sig
– Vi börjar få stora problem med depression, säger Maral Kesheshian.
Hon har varit i Sverige i två år. I Syrien var hon läkare. Nu jobbar hon som undersköterska på vårdcentralen i Järpen, utanför Åre. Hon säger att det är många kvinnor som mår dåligt, som stänger in sig på rummet och som inte kommer ut.
– Jag försöker få med kvinnorna ut på promenader, så att de blir lite gladare, säger hon.
I Åsarna har ett före detta hotell blivit asylboende. Här äter män, men inga kvinnor i matsalen. Några av dem jag pratar med pekar på att de har ansvar för barnen och att det är enklare att äta med små barn på rummet.
Väntat i ett år
– Och kanske är det för att det är så mycket människor där, så många män, säger Imam Sulaiman.
Hon har bott i Åsarna i över ett år. I ett litet rum på andra våningen bor hon med sina två tonårssöner. På olika sätt försöker hon få tiden att gå. Hon har lyckats få en praktikplats på dagiset i byn. Hon går ut på promenader och hon tränar svenska. Men att vänta är jobbigt.
– Ett år, det är en lång tid. Jag bara väntar, väntar, väntar på besked. Jag börjar bli dödstrött, säger hon.