– Jag kan fortfarande bli jätterörd så jag får tårar i ögonen och jag får bita mig i kinden för att inte börja gråta.

Det säger Aino Börjars Treijs som har jobbar med samma yrke i snart fyra decennier och dessutom på ett och samma sjukhus, nämligen Nyköpings lasarett. Ändå lyser hon upp när hon berättar om sitt yrke.

– Det är så vackert när man ser att föräldrarna blir så himla glada och avslappningen efter att barnet har fötts fram och att allting har gått bra. Det är verkligen en häftig upplevelse.

Att föda fram ett dött barn

Under sina första förlossningar höll Aino Börjars Treijs räkningen men de slutade hon snabbt med. Hon har helt enkelt hjälpt fram så många bebisar till världen att det inte går att hålla koll på hur många de är.

Men hon kommer ihåg sina förlossningar och tyvärr är det inte alltid lyckliga minnen.

– Det värsta är när ett barn är dött i magen och man kommer in här och ska föda fram ett dött barn. Det är jättejobbigt för alla. Då får man försöka göra det så bra som möjligt för patienten. Ge henne bra smärtlindring, informera och stötta. Vara lyhörd helt enkelt.

Djävulusiska smärtan som glöms

Aino Börjars Treijs har tre egna barn och hon jobbade redan som barnmorska innan hon fick sitt första barn. Ändå var hon inte beredd på smärtan.

– Jag blev inte förvånad för jag förstod att det skulle göra ont men jag visste inte hur det kändes och inte heller att det var precis som alla hade sagt, att man efteråt inte kommer att minnas riktigt hur det kändes.