Vi är hos familjen Anklev i Stora Vika utanför Nynäshamn. Här bor Robin som snart ska fylla 14 år. Hans stora intresse i livet är handboll och han tycker att det är viktigt att idrotta.
– Det är ju att komma igång med kroppen, att man inte bara sitter hemma och inte göra någonting, säger Robin Anklev.
Robin har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, NPF, och går i en mindre grupp i skolan. Han har diagnoserna adhd och autismliknande tillstånd. För många barn med de här funktionsnedsättningarna spelar idrotten en mycket viktig roll.
– Orsaken till att vi har valt att kämpa för att Robin ska vara kvar i idrotten är att vi tror att det gynnar skolsituationen, säger Robins mamma Marie Anklev.
Barn med NPF-diagnoser slutar idrotta
Enligt Socialstyrelsen har knappt åtta procent, eller var tolfte svensk, någon typ av NPF-diagnos som adhd, Aspergers syndrom eller Tourettes syndrom.
Riksförbundet Attention, som är en intresseorganisation för personer med NPF-diagnoser, har gjort en stor enkätundersökning där 675 föräldrar svarat på frågor om sina barns idrottsvanor. Undersökningen visar att barn med den här typen av diagnoser idrottar i lägre utsträckning än andra barn.
I genomsnitt idrottar 55 procent av barnen i åldern tio till tolv år. Hos barn utan den här funktionsnedsättningen är siffran 77 procent, i åldersgruppen sex till tolv år. Barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar slutar även att idrotta tidigare än andra barn, de flesta när de är mellan nio och tolv år gamla.
– Den här undersökningen visar att det ställs mycket krav och att tävlandet kommer in tidigt i bilden, vilket inte alla de här barnen känner sig bekväma med, säger Anki Sandberg, ordförande i Riksförbundet Attention.
Idrottsföreningar har viktig roll
Idrottsledare som ska hantera barn med de här diagnoserna fyller en viktig funktion, men många tränare känner att de inte räcker till. Marie Anklev utbildar idrottsföreningar i Nynäshamn i hur man ska bemöta och jobba med barn med NPF-diagnoser.
– I de idrottsföreningar som jag jobbat med har det funnits en stark vilja. Det viktiga är att få ledare att förstå de här barnens beteende.
Samtidigt tycker hon att det är viktigt att föräldrar också är med på träningar och matcher och stöttar sina barn på plats.
– Idrotten har aldrig varit en barnvakt för oss, vi har alltid varit med – allt för att det ska fungera och för att vi ska kunna vara back-up om det händer något, säger Marie Anklev.