På scenen ser vi ett väl inbott lärarrum, med klubbfåtöljer och brittiska tidningar. Det är Cambridge 1961, sju lärare i ett lärarrum på en språkskola för folk som vill lära sig engelska. Pjäsen är skriven av engelsmannen Simon Gray och regissören Gösta Ekman är nöjd, han blev redan i mycket unga år en riktig anglofil, en som älskar den engelska kulturen.
– Jag skickades som trettonåring ensam till England första gången och blev barnsligt förtjust i allt möjligt som är engelskt, säger Gösta Ekman. Min uppväxt innehåller mycket Alec Guiness och mycket engelsk litteratur. Jag föddes precis vid krigsutbrottet så jag är uppfödd med Churchill som den store hjälten, ja det var mycket engelskt, vad kan man säga, romantik. Det som lite har luckrats upp, som för övrigt också finns med i pjäsen. Det är det engelska imperiet på något sätt som krackelerar och faller sönder och förminskas, det är den plattformen som pjäsen står på.
”Det är som presenter”
Det är tre år senast som Gösta Ekman regisserade på Dramaten och pension tänker han inte på.
– Erbjuds jag att jobba med, som jag tycker lysande människor och fint material, i en fantastisk miljö...dyker det upp grejer, det är ju som presenter. Varför skulle jag säga nej till det?
ABC: du saknar inte att stå på scen själv?
– Nej, nej, nej, nej, då skulle jag vara det. Nej, nej, nej, det är länge sedan, säkert 15-20 år sedan jag stod på scen, jag slutade med det för att jag var mätt, säger han.
En orgie i tweed
En av dem som dock står på scen är Andreas Rothlin Svensson som spelar en ganska sliten lärare i diktamen som helst vill vara författare. Givetvis klädd i tweed, pjäsen beskrivs av Dramatens hemsida som en orgie i tweed, och han är förtjust.
– Det är döskönt faktiskt! Jag har aldrig fått spela i så här mycket tweed. Jag har aldrig spelat någon tweed...säger han, funderar och fortsätter.
– Kan man säga det, är det en genre, eller? Tweedgenren? Tweedpjäser? Det är väldigt kul över huvud taget att jobba med den här typen av realism. Jag brukar inte göra det, jag brukar göra mycket experimentteater. Det här är också vansinnigt, vansinnigt roligt, man utvecklar andra sätt att kommunicera, och det här är ju ett, säger Andreas Rothlin Svensson och pekar på tweedkostymen, rättar till kavajen och lägger till, det här är skitmysigt.
Gösta berättar historier
Andreas Rothlin Svensson är mycket glad över att få arbeta ihop med Gösta Ekman, som är en av hans stora idoler.
– Gösta är väldigt bra på att beskriva vad han vill att man ska göra, på ett sätt som gör att man sitter mest och ler, faktiskt! Sedan på lördagarna är vi alla trötta och orkar inte repa, då brukar Gösta berätta historier och då mår vi alla bra, säger han.