Robin blev bara 15 år. Ett år har gått sedan Robins liv tog slut utanför porten hemma i Akalla. Storebror Alejandro träffades av fyra skott, men överlevde mot alla odds. I dag sitter han rullstol.

Carolina Sinisalo står och röker utanför porten. I den gröna planket syns fortfarande skotthålet från kulan som genomborrade hennes sons huvud. Hon har förgäves hoppats att fastighetsbolaget ska byta ut brädan.

– Det svider att behöva se den, säger hon.

Unga kriminella tar över

Hon har dubbla känslor för de förorter i nordvästra Stockholm där hon så länge bott. De allra flesta invånarna är hyggligt laglydigt folk som är stolta över sina kvarter. Men de senaste åren tycker Carolina att saker och ting börjat förändras i området.

– Det är riktigt illa, man blir mörkrädd när man tänker på vad våra ungdomar lever i.

Hon beskriver hur unga beväpnade kriminella tagit allt större plats i gatubilden. Unga män som nyss var barn. Unga män som själva lever i skräck.

– Det är så mycket vapen nu. De här killarna är rädda för sin egen skugga, säger Carolina Sinisalo.

Bilden bekräftas av BRÅ-statistiken – sedan 2007 har har antalet anmälda mord, dråp, mordförsök och dråpförsök med skjutvapen inblandade ökat med 84 procent.

Som ett krigsområde

Sonen Alejandro, 21 nickar och berättar att allt fler skaffar sig skyddsväst – inte bara kriminella. Hans beskrivning av livet på Järvafältet i nordvästra Stockholm för tankarna till ett krigsområde.

– Inte så att det är som Syrien, men det är kaos för att vara Sverige. Det trygga Sverige finns inte längre här.

LÄS MER: Alejandro träffades av fyra skott: ”Först trodde jag att jag hade dött”

Hans 17-åriga styvbror Benjamin säger med nedslagen blick att han inte längre känner sig trygg att gå ut på kvällarna. Det gäller att välja rätt väg. Att stöta på en klunga unga män med huvorna uppdragna innebär alltid en risk.

– Man får tusen tankar i hjärnan. Tänker att man måste agera. På något sätt, säger Benjamin.

Det kan vara frestande att tolka familjens dystopiska bild av livet i huvudstadens utkanter som en begriplig reaktion på den tragedi som drabbat dem. Men bilden att våldet tilltagit och blivit allvarligare de senaste åren syns också i statistiken.

Minnesstund för Robin

Carolina Sinisalo, Robins mamma, tänder ännu en cigarett utanför porten i Akalla, och vänder ryggen till skotthålet i planket. Det är länge sedan polisen hörde av sig nu. Någon misstänkt, eller ens teorier om vem som ligger bakom mordet på hennes son, har hon inte hört talas om.

Men mordet på Robin får inte bli ett av de snart bortglömda, det har hon lovat sig själv.

När ett år har gått sedan den ödesdigra januarieftermiddagen arrangerar Carolina en minnestund i Fryshuset Husby.

”Kommer jag också behöva förlora ett barn?”

Det blir en välbesökt tillställning. Kamrater, släktingar, poliser, journalister. Många här delar den förtvivlan familjen Sinisalo känner över utvecklingen.

Sandra och Jasmin var klasskamrater med Robin.

– Min mamma vill inte att jag ska växa upp i det här området. När jag en gång får barn vill jag inte bo kvar. Mina barn ska inte växa bland kriminalitet, säger Jasmin.

Sandra håller med.

– Jag är 17 nu och undrar hur det ser ut här om några år, när jag skaffat barn. Kommer jag också att behöva förlora ett barn?