– Har ni stängt av mobilerna? Vi måste smyga nu för att inte skrämma dem. Vinden ligger åt rätt håll så det är bra, då får de inte vittring på oss lika lätt.
Vi befinner oss i ett hjorthägn i Kiplingeberg strax norr om Uppsala tillsammans med viltmästaren Michael Johansson. Vi smyger fram med förhoppningen om att kunna fånga några dovhjortar på bild. Vi är inte här, som många andra, för att jaga utan för att prata om Cronic Wasting Disease. En sjukdom som drabbar hjortdjur och som är närbesläktad med galna-kosjukan. Smittan gör djuren avmagrade, desorienterade och efter månader av elaka symptom dör djuret. Tidigare i somras upptäcktes CWD hos två älgar i Selbu i Norge, nära den svenska gränsen. Enligt forskarna rör sig djuren över gränsen till Sverige så risken att även svenska djur skulle kunna bära på smittan är stor.
– Det är ju bara några isolerade fall än så länge. Vi hade fågelinfluensan för tio är sedan som det skrevs mycket om då men det blev ingen massdöd. Än så länge tar vi det lugnt och vi följer utvecklingen, säger Michael Johansson.
Ska konstatera om smittan finns i Sverige
Två mil söder om hjorthägnet ligger Statens Veterinärmedicinska anstalt i Uppsala. I obduktionssalen ligger en dovhjortsskalle med blottad hjärna på ett bord.
– Vi behöver få in hela huvudet på djuret så vi kan ta en bit hjärna och lymfkörtlar från svalgområdet som vi kan undersöka, säger Erik Ågren som är viltpatolog och biträdande statsveterinär.
Här i lokalerna jobbas det för fullt för att ta fram ramarna för den övervakning som nu ska starta för att undersöka förekomsten av CWD i Sverige. Jordbruksverket är ansvariga för insatsen tillsammans med SVA som samordnar arbetet med livsmedelsverket, folkhälsomyndigheten, Sveriges jägare, de som har hjorthägn och ren-näringen i landet.
– I ett första läge handlar övervakningen om att få in så många prover som möjligt för att konstatera om smittan finns i Sverige, säger Erik Ågren och syftar på de djur som dödas i trafiken, som avlivas för att de ser sjuka ut eller som skjuts under den kommande jaktsäsongen.
”Rapportera in sjukt eller dött”
Fallen i Norge är de första av sjukdomen i Europa. Smittan har funnits i Nordamerika sedan 1960-talet och det är oklart hur sjukdomen nu nått Norge. Enligt Erik Ågren kan det röra sig om en spontan mutation men kanske mer troligt har smittan kommit till landet med importerade djurprodukter. Om sjukdomen hittas i Sverige under övervakningen kan det bli aktuellt med ett förbud att sälja viltköttet, trots att ingen människa hittills har smittats av CWD.
– Man äter inte djur som bär på de här smittämnena i USA utan de kasserar de djuren. Hittas smittan här måste vi diskutera om vi ska ha samma hantering i Sverige och Europa som i USA.
Men det är nästa steg. Nu fokuserar SVA på övervakningen och provtagningen.
– Och förutom jägarna och de som jobbar med vilt så är ju allmänheten våra bästa ögon ute i naturen, Så hittar man dött eller sjukt vilt vill vi gärna att man rapporterar in det till oss på SVA, säger Erik Ågren.
Ökar antalet prover
Enligt Katharina Gielen som är ställföreträdande avdelningschef på avdelningen för djur och hälsa på Jordbruksverket så är det inte klart hur mycket insatsen kommer att kosta då övervakningsplanen inte är helt färdig.
– Men det finns medel avsatta för den här typen av insatser, säger hon.
På SVA planerar man att jobba med övervakningen under en längre tid.
– Beroende på hur mycket pengar Jordbruksverket kan lägga på det här så fortsätter vi att öka antalet prover så längre det går. Förmodligen hela det här året och nästa, säger Erik Ågren.
FAKTA: CWD
Chronic Wasting Disease är en prionsjukdom som varit känd hos olika hjortdjur i Nordamerika sen 1960-talet. Sjukdomen har nu även hittats hos vildren och älg i Norge, vilket är de första påvisade fallen av CWD i Europa.
Enligt ett EU-direktiv undersökte alla medlemsstater hjortdjur äldre än 18 månader under jaktsäsongen 2007. Sverige testade 195 rådjur, älgar, dovhjortar och kronhjortar och samtliga var negativa för CWD.
De mest framträdande symtomen är avmagring och beteendeförändringar som blir alltmer uttalade över tid. Symtomen kan också omfatta dregling, okoordinerade rörelser, tandgnissling, skälvningar, torr hårrem och att djuret står med sänkt huvud. Mot slutet av sjukdomen ses ett ökat drickande och ökad urinering. Efter ett sjukdomsförlopp på flera månader dör djuren. Inkubationstiden är lång, troligen runt två år och drabbade djur är ofta i tre till femårsåldern.
Smittöverföring vid CWD kan ske genom direktkontakt mellan djur eller indirekt genom att friska djur kommer i kontakt med smittämnet i miljön. Sjuka djur utsöndrar sjukdomsalstrande prioner i saliv, urin och avföring och smittämnet är mycket motståndskraftigt mot fysisk och kemisk påverkan och överlever i mycket länge i lerhaltiga jordar. Störst risk för smittspridning är genom förflyttning av infekterade djur.
I TSE-familjen ingår förutom CWD även BSE hos nötkreatur och fårsjukdomen scrapie. Hos människa ses bland annat Creutzfeldt Jacobs sjukdom.
Källa:SVA