Amir var en av de drygt 35.000 ensamkommande barn som anlände till Sverige under 2015. Han heter egentligen något annat.

Han säger att han var 17 när han kom och han hamnade snabbt på ett boende i Göteborg. Han började skolan och säger sig ha fått signaler att han nu gick en ljus framtid till mötes.

– Jag var så glad. Jag hade bestämt mig för att bli en smart kille. Jag skulle studera till tandläkare och sedan skulle jag hjälpa till i samhället och bli en bra person här.

”Det var en chock”

I Amirs fall gick asylprövningen ganska fort. Han skulle snart fylla 18 och Migrationsverket såg inget skäl att bevilja hans asylansökan.

Personer som kommer från Afghanistan har generellt inte tillräckliga asylskäl och Migrationsverket har dessutom ändrat praxis och blivit hårdare i sina bedömningar.

– Det var en chock. Jag var helt säker på att få stanna när jag kommit hit, säger Amir.

Han gick genast under jorden när han fick sitt besked, liksom en växande skara av ensamkommande i samma situation.

Läs också: Kraftig ökning av försvunna flyktingbarn

Amir hävdar att det vore livsfarligt för honom att återvända till Afghanistan. Han – liksom många andra av afghanerna som kommit till Sverige – tillhör folkgruppen hazarer.

Hazarerna är en förföljd minoritet i Afghanistan och enligt Amir kommer han från ett talibankontrollerat område i landet.

– Om jag återvänder måste jag välja mellan att kriga för talibanerna eller att dö, menar han.

Vardagen en ständig jakt på pengar

Nu driver Amir runt på gatorna i Göteborgs centrum. Han sover utomhus eller i trappuppgångar. Ibland är han på Stadsbiblioteket för att läsa böcker. Han”fortsätter svenskastudierna på egen hand”, som han säger.

Ibland lyckas han smita in på något boende för att sova hos kompisar som ännu inte fått besked om de får stanna i Sverige eller inte.

Vardagen är en ständig jakt efter pengar.

– Jag har lite pengar sparade. När de tar slut vet jag inte vad jag ska göra, säger han.

På frågan om han kan tänka sig att begå brott svarar han att han hellre jobbar svart.

– Men jag har sökt svartjobb utan att hitta något.

”Allt är svart”

Han berättar att det är andra i hans situation som säljer droger eller stjäl. De flesta mår dåligt och känner en stor hopplöshet.

Det gör Amir också.

– Allt är svart. Jag vet inte hur morgondagen ser ut och jag vet inte vad jag ska göra nästa vecka. Jag vet ingenting, säger han.

Flera personer SVT Nyheter Väst talar med uttrycker särskild oro för just gruppen av ensamkommande barn som kommer från Afghanistan.

Till skillnad från personer från andra folkgrupper har afghaner oftast inte några nätverk eller släktingar här i Sverige, vilket gör dem extra utlämnade.

Experten: Jag är orolig för barnen

Det råder också en samsyn inom socialtjänsterna och bland personer som möter de afghanska ungdomarna att de ofta kommer med stora drömmar med målet att studera och skaffa sig jobb här i Sverige.

Anna Olsson är psykolog och verksam inom flyktingbarnteamet i Göteborg.

– Jag har patienter varje dag som mår fruktansvärt dåligt och som drömmer mardrömmar på grund av situationen de är i.

– Jag är mycket orolig över den stora gruppen afghanska flyktingbarn som nu tvingas ut på Europas gator, säger hon.

Fotnot: Amir heter egentligen någonting annat