Stråkarna strömmar ur högtalarna när Kerttu Määtää snurrar förbi med sin danspartner. Melodin går i moll, men rytmen är tydlig. Basen markerar taktslagen. Ett 50-tal par fötter rör sig över det stora dansgolvet. Tisdagskväll är tangokväll på Borås Finska förening. Kerttu Määtää var bara sjutton år gammal då hon kom till Borås i mitten av 60-talet. Som tusentals andra finländare kom hon för att jobba inom textilindustrin.

– Mina syskon var här och de tyckte att här tjänar man ganska bra.

Att få jobb var lätt på den tiden. Kerttu Määtää visste redan när hon kom var hon skulle jobba. Som sömmerska på Algots. Hon bodde i Hedvigsborg. Liksom många andra unga tjejer på fabriken. Kerttu Määtää berättar att de umgicks ofta efter jobbet.

– Det var nästan som samma familj, när man hade samma språk. Vi var många i samma situation.

Men att komma som ung för att jobba i ett nytt land innebär också svårigheter. Speciellt i början när man inte behärskar språket.

– Det är inte lätt när man inte förstår någonting. Men det har gått i alla fall, säger Anneli Rantanen som också hon kom till Sverige på 60-talet.

Kände sig utanför

I Borås bor i dag drygt 13.000 personer som har finländsk anknytning, i första, andra eller tredje generationen. Det innebär att mer än var tionde invånare har finskt påbrå. Borås är också ett finskt förvaltningsområde. Invånare har rätt att använda finska i kontakt med kommunen som också erbjuder förskoleverksamhet och äldreomsorg på finska.

Paula Wendell jobbar som verksamhetssamordnare på Finskt förvaltningsområde i Borås. Hon kom själv till staden som ung i slutet av sextiotalet. Hon berättar att många finländare inte riktigt kom in det svenska samhället. Att det fanns ett utanförskap.

– Bor man i ett land så vill man också känna att man är lika mycket värd som majoritetsbefolkningen. Man tittade på oss med andra ögon, säger hon.

Läs också: Flyger till Finland i jakt på lärare

För en del blev det för mycket att bära. Att vända tillbaka hem var inte att tänka på, enligt Paula Wendell.

– Det var lite skambelagt att åka tillbaka till Finland och erkänna sitt misslyckande. Tyvärr hände det att några tog det drastiska beslutet och tog livet av sig

För det flesta gick det dock bra, enligt Paula Wendell. Även om det tog tid att acklimatisera sig i det nya landet.

– På något sätt var det gemenskapen med landsmännen som var styrkan. De bildade familjer och fortsatte att leva här trots allt.

Borås känns hemma

Svettdropparna pärlar sig på Esa Metsävainios panna. Han pustar och hämtar andan lite innan han förklarar varför han kommer på tangokvällarna.

– För kondisen och den sociala biten. Vi har roligt här, säger han.

Efter en timmes dans är det snart dags för paus och kaffe. Musiken har tystnat när Matti Ervasti berättar vad han tycker om finsk tango.

– Det känns lite som man är hemma i Finland, säger han och ler.

Uppskattningsvis runt 20.000 invandrare, varav merparten finländare hade till slutet av 70-talet jobbat på Algots. Många kom hit men åkte också tillbaka. På 70-talet slog teko-krisen till på allvar och Algots gick i konkurs.

Då hade Kerttu Määtää redan gått vidare. Hon sadlade om och började inom barnomsorgen. Hon träffade också sin man och blev kvar i Borås.

– Jag vet inte om jag hade stannat ändå, men vi gifte oss och fick barn här. Sen har det blivit så.

Anneli Rantanen och hennes man hade pratat om att flytta tillbaka till Finland efter pensionen. Men så blev det inte.

– Det är ett främmande land till oss nu. Det känns hemma här.