Cirka tio barn från Västsverige har kommit tillbaka till Sverige efter att ha levt hos terrororganisationen Islamiska Staten. Nu riktas skarp kritik mot Säpo då de inte informerat kommunerna om barnen som återvänt.

– De här barnen kommer hem med upplevelser som är utöver det vanliga. De har levt i terror, de har levt i skräck. De här barnen blir ju dubbelt svikna: Först tar föräldrarna med sig dem ner, sedan ser vi dem inte, säger Bettan Byvald socialarbetare i Angered och tidigare kommittésekretare hos nationella samordnaren mot extremism.

En av SÄPO:s förklaringar är att sekretessen mellan myndigheter försvårar detta.

Behöver kännedom snabbt

– Det kan finnas skäl att undersöka om man ska se över sekretesslagstiftningen i de fallen. Det är viktigt att socialtjänsten får kännedom om de här personerna snabbt, så att de kan börja arbeta förbyggande, säger Robin Andersson, som arbetar med samverkan mot kommuner vid Segerstedinstitutet vid Göteborgsuniversitet som arbetar med förebyggande kunskapsutveckling mot våldsutövande ideologier och strukturer.

Läs mer: Treåring lekte med handgranat – dog

Men i en sådan uppluckring bör man enligt honom skilja på dem som varit i terrorzoner och de som riskerar att hamna där. Annars riskeras de grundläggande mänskliga rättigheterna och sekretesslagstiftningens grundläggande syfte, att individer ska känna sig trygga att ta kontakt med myndigheter, att äventyras.

Inte säkert radikaliserats

Nästa problem som Robin Andersson ser är vad de här barnen ska ses som. Omfattas de av säkerhetspolisens arbete; hur samhället skyddas från farliga individer, eller det socialpolistiska perspektivet; hur sårbara individer kan skada sig själva och i längden samhället?

– Det finns möjlighet att de har utvecklat en sårbarhet under sin tid där. De har med stor sannolikhet med sig saker i bagaget som gör dem sårbara. Men då handlar det inte enbart om att de kan hamna i extremismorganisationer utan att de kan hamna i andra grupperingar och drabbas av psykisk ohälsa, säger han.

”Hålla huvudet kallt”

Robin Andersson är övertygad om att vi snart kommer få se mer forskning och handlingplaner kring hur de här individerna ska mötas upp av samhället. De senaste åren har flera institutioner kommit på banan.

Går det snabbt nog?

 – Det gör det väl aldrig, men sedan är det också viktigt att inte skynda för mycket heller. Då riskerar man att göra insatser som blir kontraproduktiva. Det gäller att hålla huvudet kallt och hitta rätt kunskap och det brukar ta tid, säger han.