En vanlig skoldag. En kaffekopp kastades på väggen. En elev som cyklar i korridoren. En vanlig skoldag. En bra skoldag.

De blir allt fler. Nu är de bra dagarna fler än de dåliga, säger Djeno Mahic.

– Men att säga att allt är bra skulle vara en lögn.

Djeno Mahic, rektor för 7-9 på skolan Kronan i Trollhättan, står i uppehållsrummet i början av det som kallas för högstadiekorridoren. Han tittar mot den minnesmålning som täcker väggen framför oss, tre vita duvor som flyger mot solen. Det symboliserar de tre personer som dog förra året.

– Jag tycker att den speglar skolan, den känsla man har här. Det är gemenskap och att man gör något kreativt och kärleksfullt trots det hemska som har hänt.

Läs också: SVT sänder dokumentär om skolattacken

”Såg gärningsmannen stå där med svärdet”

Den 22 oktober 2015 började också som en vanlig skoldag. Djeno Mahic var på väg till skolans psykolog för att prata om att bemöta barn i affekt. Men han kom inte dit utan blev stoppad av två kollegor. Någon hade blivit nedhuggen i skolans cafeteria.

– Jag visste ingenting men ville själv se vad som pågick. Det var någon som ropade ”Gå inte ut!”, men jag gjorde det, sakta. Då såg jag gärningsmannen stå där med svärdet nere och en kropp bredvid honom. Det var då jag insåg att det här var på allvar, det här är på riktigt.

Enda skyddet: en innebandyklubba

Allt var just då oklart; var de en eller flera personer, vad hade de för vapen, hade de bomber? Men kanske viktigast, var fanns barnen? Djeno Mahic gav sig ut i skolan för att larma så många klasser som möjligt.

– Någonstans ville man försvara sig, man tänker på sig själv. Men sedan undrar man var barnen är? Då vill man försvara dem. Då går man på autopilot.

Han minns fortfarande både den rädsla och det lugn som han mötte hos sina kollegor när han förklarade situationen och bad dem låsa, släcka och dra för gardiner.

Det enda skyddet han hade för egen del var en innebandyklubba som han plockade upp på vägen.

”Kan inte någon väcka mig”

Kronans skola är uppbyggd i tre korridorer på två våningsplan. Två av dem löper som ett V och strålar samman i cafeterian. Det var de två korridorerna på bottenplan som Djeno Mahic hann springa igenom innan han på nytt nådde cafeterian bara sekunder efter det att gärningsmannen skjutits.

Sedan börjar bitarna falla på plats. Fyra personer har skadats allvarligt. Två elever och två ur personalen. Elevassistenten Lavin Eskandar och en 15-årig elev skulle dödförklaras samma dag. Läraren Nazir Amso, som också var skyddsombud och suttit i många långa samtal med Djeno Mahic, skulle kämpa för livet i sex veckor.

– Än idag tänker jag – kan inte någon väcka mig? Det känns overkligt att vi varit med om detta. Man vill inte att det här ska ha hänt. Det är en slags förnekelse, men när man ser folk som är ledsna och reagerar, då inser man att det är på riktigt.

Fokus på att få vara en skola

När vi träffas för intervju på Djeno Mahics arbetsrum börjar årsdagen av attacken närma sig. Det har varit en lång tid av samtal och övervägande som lett oss hit. Medias och allmänhetens intresse har funnits sedan dag ett och inte alltid underlättat återhämtningen, även om man uppfattar det som att en respekt funnits.

Men han har hållit sig utanför allt det. Fokus har han istället velat lägga på det pedagogiska arbetet, att få vara en skola.

Djeno Mahic jämför det med sitt agerande under attacken. Då satte han fokus på att skydda barnen, istället för på sin egen rädsla.

– Det finns en drivkraft i människan, den har jag sett i det här F-9 gänget på Kronan. Den handlar om att vara uppdragsfokuserad, men också om att vilja ta hand om våra elever och skydda dem. Man sätter eleverna först och sedan sig själv och det har det varit en väldig kraft i.

Ingen elevflykt

Det blev många sjukskrivningar efter händelsen, men ingen elev- eller lärarflykt som man var rädd för. Den långsamma, stigande betygskurva som synts sedan tidigare år fortsatte också med årets avgångsklass. 37 procent av niondeklassarna hade godkänt i alla ämnen, jämfört med 31,5 föregående läsår.

– Jag tror inte att det är någon enskild insats som lett till detta. Från första stunden satte förvaltningen och stadsledningen igång ett krisarbete. Sedan handlade det fokusera på barnen och arbetet, och sedan parallellt jobba med varandra. Det har funnits kollegor och elever som burit varandra och det är en styrka som finns kvar, säger Djeno Mahic.

De vakter som länge stod vid huvudentrén är inte längre kvar. Men dörrarna in till skolan är låsta och en nybyggd vägg skiljer skolan från resten av kulturhuset.

Rektorn prisas

Nyligen blev det offentligt att Djeno Mahic tilldelats ett pris från Carnegiestiftelsen för det hjältemod han uppvisade i samband med attacken. Själv vill han inte överdriva sin betydelse, det var fler än han som ingrep och som fortfarande gör det varje dag.

– Med facit i hand är det alltid lätt att vara efterklok. Men jag undrar ju fortfarande om jag kunde gjort på ett annat sätt och räddat två liv till, säger Djeno Mahic.

Dådet har förenat personalen och eleverna för livet. Årsdagen kommer att väcka många minnen till liv, men den ger också ett perspektiv på var man är idag.

– Det är en skola som alla andra vill jag gärna tro. Glädjen är tillbaka, ivern att klara betygen. Det bubblar av pedagogisk utveckling och det är nog bästa och sundaste tecknet att vi är tillbaka på banan.