Carl Unander-Scharin är främst operasångare, men också tonsättare och forskare. Han är trött på att sångaren på en operascen inte kan påverka så mycket i traditionella uppsättningar.

– Det som operasångare gör i dag är ofta att sjunga musik som är minst 150 år gammal på väldigt förbestämda sätt och alltid ackompanjerad av någon annan, säger han och jämför med hur operakonsten såg ut i begynnelsen.

– När man börjar titta på den tidiga operakonsten, så fanns inte älskade operor av tonsättare som Mozart, Puccini och Verdi som skulle göras på ett visst sätt. Då, i början, utforskade man nya vägar och skapade någonting helt nytt hela tiden.

Kan luta sig mot vajrarna

Och för att ändra på den ordningen som råder på operan i dag har Carl Unander-Scharin tillsammans med forskarkollegor, bland annat en programmerare, skapat nya instrument. Ett slags elektroniska instrument speciellt skapade för operan som operasångare själv kan använda.

Ett av dem ser lite grann ut som en stålharpa, men låter mer som en orgel. I den kan operasångaren luta sig mot vajrarna för att på så sätt få ljud.

– Om sångaren står still så finns det ingen komposition, instrumentet är helt beroende av att sångaren rör på sig, förklarar Carl Unander-Scharin.

Ett tillägg till operakonsten

Det gäller också ett instrumentet som ser ut som ett slags gipsförband i tyg som man trär på armen. Genom att röra på armen får man sedan igång ett slags kör.

– Och kören sjunger på helt olika sätt beroende på hur armarna rör sig, säger Carl Unander-Scharin.

Forskningen är tvärvetenskaplig mellan teknik och konst. Forskarna har också tittat på vad som händer med en opera när sångarna använder dessa nya  instrument. Carl Unander-Scharins avhandling lades fram i går.

– Jag ser det här projektet som en utvidgning av och ett tillägg till operakonsten och inte som ett alternativ eller en underground-grej. Dessa instrument kan byggas in i föreställningar som också har en orkester.