– Det intressantaste med rankningen är att den är totalt ointressant, säger professor Thorsten Nybom vid Örebro universitet.

Thorsten Nybom har tillsammans med statistikern Stig Forneng vid Högskoleverket och professor Ingemar Lind, Linköping, på eget initiativ rankat de 31 största lärosätena i Sverige. Hittills har inte så många svenska rankningar gjorts, men i takt med att konkurrensen om resurser och studenter ökar kommer rankningar att få allt större betydelse. Frågan är vad de kan visa, resonerade de.

Trion utgick från officiell statistik och vägde samman traditionella indikatorer som söktryck till utbildningarna och avhopp, lärarnas akademiska kompetens, lärartäthet, forskningsanslag, – biblioteksresurser och studenternas omdöme. Resultatet blev det väntade: de stora och resursstarka lärosätena placerade sig i topp, de nya universiteten i mitten och därefter högskolorna. Ett par avvikelser förekom dock: Mittuniversitetet hamnade otypiskt längre ned på listan (plats 27), medan Södertörns högskola (11) kom före flera av universiteten.

– Gör man rankningar på lärosätesnivå rankar man inte resultat utan förutsättningarna. Ser man vem som får mest pengar har man rankningen, säger Thorsten Nybom.

Att mäta ett helt lärosäte mot ett annat har alltså sina klara begränsningar. En sådan rankning fungerar inte heller som konsumentupplysning för studenterna, eftersom den inte ger någon vägledning om en specifik utbildning. Därför måste rankningarna göras på fakultetsnivå, eller helst för varje utbildning. Annars märks inte eventuellt usla utbildningar på ett stort och resursstarkt universitet, och vice versa.

– Med viss arbetsinsats skulle man mycket väl kunna samla in data på fakultetsnivå, säger Thorsten Nybom.

Sådana jämförelser skulle kunna ge helt andra listor. Nybom och hans kolleger påpekar att Högskoleverkets utvärderingar av specifika utbildningar visat att det inte finns något belägg för att de skulle vara bättre vid de stora universiteten än vid de små högskolorna.

(TT)