”Det gör ont i mammahjärtat när man hör sitt barn säga: Ingen tycker om mig och ingen bryr sig i skolan. Höstterminen började i den vanliga klassen och slutade efter tre veckor med en akutåtgärd. Och nu sitter hon med sin assisten i en lokal för att orka med dagen. Hennes självkänsla har sänkts så till den grad att hon har ont i magen varje kväll. Utbrotten på skoltid har ibland blivit så stora att vi fått hämta henne. Hon kan inte längre äta på skolan. Ljudnivån och stressen bränner ut henne fullständigt.”
”När han ibland kommer till skolan sitter han mest av tiden och får inget gjort. Min son har ingen resurs i skolan och vi vuxna här hemma försöker ta igen skoldagen med sonen på kvällen, med egenhändig hemundervisning. Vi blir stressade, och han också. I familjen finns fyra barn och sonen är nummer tre i syskonskaran. Vi vuxna arbetar under dagtid.”
”Jag har en dotter på 15 år med diagnosen Aspergers syndrom och adhd. Hennes ångest började redan på dagis när hon krampaktigt höll sig fast i oss dag ut och dag in. Och sedan fortsatte det genom lågstadiet, men vi tänkte då att hon bara var lite annorlunda. Men sedan skulle hon upp i högstadiet och byta skola och som för så många andra blev pressen och omställningen för stor. Hon brakade totalt. Hon blev hemma hela terminen och den enda kontakt vi hade med skolan var ett möte hos rektorn där han tittade på min dotter och sa: Det är väl bara att gå till skolan. Det är en ständig kamp för att försöka få den hjälp som hon faktiskt har rätt till. Min dotter sa en gång till mig att om hon satt i rullstol så skulle hennes handikapp åtminstone synas.”
”Jag jobbar som lärare i svenska och engelska och arbetar sedan ett flertal år med att göra de här barnens skolsituation mer meningsfull. I dagsläget pratar många om att kunskapsnivån bland lärare vad gäller autism och NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) måste höjas och det instämmer jag i. Men jag menar också att man kommer långt med ett förhållningssätt som borde känneteckna alla medlemmar i lärarkåren: Man måste möta eleverna utifrån deras förutsättningar så att Sveriges skola verkligen blir en skola för alla.”
”Jag har en 15-årig kille med diagnoserna Aspergers syndrom och ADD som sedan förra läsåret har varit hemma från skolan på heltid. Skolan fattar inte vad det beror på eftersom han fick elevassistent under större delen av skolveckan när han började högstadiet. Att han inte fick andra anpassningar och hjälpmedel som han behövde verkar inte höra till saken. Sonen har den här terminen börjat få hemundervisning. Av en lärare som inte fick någon annan information än att ”ungen har varit hemma ett år”. De blev helt bestörta när de insåg att det ine bara var att koma hit och bedriva den undervisning som de hade tänkt sig.”
”Min nioåring är idag hemma och jag undervisar honom själv. Förra året var han till största delen helt utan både undervisning och stöd. Efter en omorganisation bytte hans stödperson tjänst och skolan hade ingen beredskap för att klara förändringen. Min son blev sjuk och var sedan hemma på heltid i nästan ett helt år utan att skolan kunde lösa situationen. Då tog jag beslutet att han skulle få undervisning hemma tills skolan kom med en bättre lösning.”
”Jag är specialpedagog med stor erfarenhet av barn, ungdomar och vuxna med Aspergers syndrom. Skolan i dag har ingen eller mycket lite kunskap om vad det innebär att ha detta handikapp och därför är det en alldeles för stor ansträngning för dessa elever att gå i skolan.”
”Jag har en pojke på 13 år där hemma som blir mer och mer deprimerad. Han har blivit hemmasittare och har inte varit i skolan mer än ett par dagar den här terminen. Jag vet varken ut eller in, känner att livet går utför nu. För oss båda två. Jag arbetar, men vet inte hur länge till jag orkar. Jag har börjat känna mig handlingsförlamad. Vad ska jag göra?”
”När du får en diagnos för i stort sätt vilken sjukdom som helst så görs en vårdplanering och man lägger upp en plan för att se till att du får den behandling du behöver. När man får en diagnos för ett barn med Asperger, autism eller adhd så får man ett papper i handen och ett visitkort till närmaste center där man kan få lite tips och idéer och sedan får man be en bön att skolan vet vad de håller på med.”
”Jag är mamma till en pojke med adhd och autism. Han har gått från 100 procent resurs till ingen resurs. Han är utelämnad att klara sig bäst själv. Jag kämpar ensam. Det tar på krafterna när jag inte har någon avlastning. Kämpa på varje dag med vardagen. Han är så stressad att han har hörselkåpor inte bara i klassrummet utan även när han ska äta lunch.”
”Är det konstigt att ingen vill bli lärare när det bara klagas på alla fel som lärare gör. Det är inte så enkelt att ta hand om barn med autism, adhd och andra problem kan jag tala om. Alla ska behandlas på sitt sätt samtidigt som man inte får glömma att man kanske har 25 normala barn som inte heller får glömmas bort.”
”Jag jobbar sedan ett år tillbaka som gymnasielärare och har haft ett par elever med autismliknande symptom. Jag har försökt ge dem så mycket stöd jag har kunnat men det har varit svårt även om jag har kännedom om hur man bör jobba med personer med autism. Det jag ser som det största problemet är att vi har klasser på 31 elever där många kräver mycket uppmärksamhet. Då går det inte att ägna all sin uppmärksamhet åt en enda elev. Vi har två specialpedagoger på tusen elever och då är det ändå releativt bra i jämförelse med andra skolor. Vi har också ett relativt lätt elevunderlag med många studievana elever och ändå är det svårt att hitnna med allt. Lägg inte skulden på lärarna. Ge oss fler resurser och mindre klasser så kanske problemen kan lösas.”
”Jag tycker nog att jag har en hel del kunskap, men det är svåra problem och alla elever är unika. Har man haft ett autistiskt barn som man har klarat skapligt är det inte alls säkert att det går att behandlad nästa barn på liknande sätt. Gör gärna ett program om hur svårt det är att tillgodose alla barns olika behov i en klass. Men det programmet skulle nog inte hamna på nyheterna. Att inte bra ungdomar längre vill bli lärare är ett stort problem för framtiden. Det är ett fantastiskt yrke, men jag känner inte igen mig när jag ser hur det framställs i media.”
”Jag har en dotter som har varit illa ute i skolan sedan tredje klass ungefär. Hon har svårt att klara de krav svensk skola ställer. När hon fick en assistent visades det sig att det var en helt outbildad person som i sin frustration över att inte ha kompetens och kunskaper ganska snabbt blev en plågoande som överröste henne med nedsättande kommentarer: Sluta gråta nu, det är onormalt att gråta så. Lärarna saknar helt utbildning för att hantera denna problematik och dessutom saknas det tid eftersom det är alldeles för mycket elever.”
”Det behövs mer ljus på dessa barns situation. Skolan är helt oförmögen att hantera dessa barn oavsett diagnos. Allt prat om inkludering handlar om att alla ska gå tillsammans med samma pedagogik. Det funkar ju inte. Inkludering borde handla om att alla ska kunna tillgodogöra sig undervisningen utifrån sina egna förutsättningar. Vi håller på att straffa ut en massa unga som skulle kunna vara produktiva i samhället om de får rätt förutsättningar. En tickande bomb.”
”Det finns alldeles för lite kunskap om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. De individer som behandlas fel mår mycket dåligt och tvingas leva i en värld som inte är anpassad efter dem. Jag är 24 år och har haft diagnosen Aspergers syndrom sedan jag var 19 år. Jag har fått kämpa i hela mitt liv då jag på egen hand fick ta itu med att få min egen diagnos eftersom ingen trodde att det var Aspergers förutom jag själv.”