En dag i början av augusti 2009 gick Susanne Lundell i Visby som vanligt ut på sin Facebook-sida. Men det som mötte henne var inte det vanliga. Där fanns hot och upprörda kommentarer om hennes son. Det som andra visste men som inte Susanne visste var att sonen den dagen hade tagit sina två barn med sig till polisstationen och anmält sig själv för att ha mördat sin sambo.

– Det blev kaos. Det var som en dimma. Jag var chockad en lång tid efter den dagen, säger Susanne.

Skuldkänslorna tog över

Att som förälder hantera att ens son mördat sin sambo – mamman till hans två barn – blev i det närmaste omöjligt. Sorgen, ilskan och skuldkänslorna tog över fullständigt. Även om de mattats av så finns känslorna ständigt där.

Men idag har Susanne insett att hon borde ha fått mer hjälp.

– Jag trodde att det kom hem en präst och en polis när sådant här händer. Men det gjorde inte det.

Anhöriga glöms bort

Susannes son avtjänar ett åtta år långt fängelsestraff. Har har sällskap av cirka 5000 personer som sitter i fängelse runt om i Sverige idag. De har tillsammans begått minst lika många brott och skapat tusentals brottsoffer. Och som brottsoffer är det idag en självklarhet att få hjälp och stöd från samhället.

Men i bakgrunden finns också de anhöriga till gärningsmännen. En grupp som ofta glöms bort.

Susanne Lundell upplevde inte att hon fick något självklart stöd hos brottsofferjouren. Och hos Brottsofferjourernas Riksförbund erkänner man att det är en bortglömd grupp som man ska hjälpa mer.

Startade föreningen FATEG

För ett tag sedan bestämde sig Susanne för att hjälpa andra att få den hjälp hon själv inte fick. Hon har startat FATEG – Föreningen för Anhöriga Till Gärningsmän.

Genom att finnas som ett stöd hoppas hon att de anhöriga ska våga träda fram mer.

– Det är så svårt att prata med andra som aldrig varit med om samma sak .

Också medverkande i inslaget:

Stefan Karlsson, kriminalkommissarie (ur Smålandsnytt 2 okt 2009)

Eva Larsson, Brottsofferjourernas Riksförbund