”Natten är dagens mor” och ”Kaos är granne med gud” är välkända pjäser. Men den sista pjäsen ”Stillheten” är den kanske minst kända i Noréns tredelade svit om slitningarna inom en hotellfamilj.

Skådespelaren Robert O Bredefeldt menar att hans karaktär som den yngste sonen i familjen återkommer från Stockholm till det skånska hotellet i pjäsen. Och han gör det för sista gången. Han kommer aldrig att checka ut.

– Det är faktiskt lite som låten Hotel California.

Mamman ville inte

Den verkliga familjen Norén flyttade ner till Genarp 1948 för att förverkliga faderns hotelldrömmar. Och regissören Christian Tomner som regisserade urpremiären av Stillheten 1988 menar att denna flytt blev problematiskt.

– Mamman till exempel ville inte detta, hon gillade inte Skåne.

Och byggnaden vari en gång denna hotellverksamhet huserade finns kvar men  är sliten och nu finns några hyresgäster där tillsammans med en pizzeria.

Tarek Qochi startade sin verksamhet  i somras och han har sedan dess förstått genom sina kunder att det varit ett hotell.

– Och det syns utanpå men inte härinne, säger han.

”Hade riktigt roligt”

Utanför huset träffar vi på tre tjejer i yngre tonåren på väg hem från skolan och bara en av de tre känner till att en världsberömd författare bott här.

– Ja, han inspirerades av det han upplevde där, säger Agnes Temfors och nickar mot den gula byggnaden.

Strax efteråt stöter vi faktiskt på en av Lars Noréns barndomsvänner Olle Åkerberg. De var mycket goda vänner i tio- tolvårsåldern.

– Vi hade riktigt roligt när vi exempelvis boxades på hotellets vind.

Men han förstod också att allt inte var så bra i familjen och när han såg den första pjäsen i trilogin på TV, Natten är Dagens Mor så kände han igen sig.

-Så var det.

Ny innebörd i titeln

Enligt Christian Tomner som både är god vän med Lars Norén och hans mest flitige regissör så är det hos den vilsne yngste sonen som författaren lagt in mest av sig själv.

Och denne karaktär John, har kommit tillbaka för att dö visar det sig. Detta kombineras med en dödlig cancer hos mamman och en pappa som alltmer tyr sig till flaskan.

Och nu när Christian Tomner 26 år efter urpremiären sätter upp pjäsen igen så upptäcker han en ny sak som gör att pjäsens namn Stillheten får en ny innebörd.

-Det har gått så långt i relationerna mellan dem att det är som om alla är döda