I Izmir tas kontakterna på Sinbad café. Det är där vi hittar Abu Steif, det är så han föredrar att bli kallad; en kort 30-åring, en före detta skräddare från Aleppo som nu bott i Turkiet i tre år med sin fru och sin lilla dotter.

Abu Steifs jobb är att hitta flyktingar åt de turkiska smugglarna, en kugge i en ganska lång, oerhört lönsam, stundtals våldsam och osnygg näringskedja: smugglingen av tiotusentals flyktingar från Turkiet till de grekiska öarna.

Hänsynslösa turkiska smugglare

– De turkiska smugglarna är hänsynslösa. Alltför många människor har dött på grund av smugglarna. De skickar iväg folk även om det är dåligt väder. Allt de bryr sig om är pengar, inte om det blåser hårt.

Han säger att priset för en överresa gått upp den senaste månaderna, från 800-900 dollar per person till upp emot 1.400 dollar, en resultat av den ökade efterfrågan.

– Men vill du ha en snabb båt kostar det 2.000 dollar. Per person, säger Abu Steif sakligt.

Gummiflottarna väntar på åttaåriga Dana

Några kvarter därifrån träffar vi Firasj och hans åttaåriga dotter Dana. Firasj är ledaren för en grupp om 15 personer som ska transporteras i en minibuss, till väntande gummiflottar längre söderut.

Men vi hinner bara filma i någon minut innan två aggressiva turkar, ledarna för transporten, rusar fram och stoppar Niclas Berglund från att filma. Vår närvaro gör att hela operationen avbryts och i väntan på nya instruktioner kan vi i lugn och ro prata med Firasj och de andra i gruppen.

– Vi kommer från en förort till Damaskus. Det går inte att leva ett normalt liv i Syrien idag, speciellt inte för barnen, när de ser förstörelsen, granatbeskjutningen och dödandet. Men jag var tvungen att lämna kvar min fru och två av barnen. Jag hade bara råd att betala flykten för mig och Dana, säger Firasj och skakar på huvudet.

Vill till Holland

Deras mål är Holland där några släktingar redan fått uppehållstillstånd. Jag frågar Dana om hon är rädd för havet. Hon skjuter huvudet bakåt, ger ifrån sig ett kort ljud som i ett trotsigt nej med ett spefullt leende på läpparna.

Jag undrar vad det är för scener som den här söta åttaåringen fått bevittna; bilder av våld och ond bråd död under hälften av hennes åttaåriga liv. Jag frågar om hon ser fram emot att åka till Holland. Än en gång kastar hon med huvudet och säger trotsigt:

– Nej, jag vill leva i Syrien.

En sista desperat utväg

Och så är det för de allra flesta; det här är en sista desperat utväg från en situation där ingen just nu ser ett slut på ett krig där en obeväpnad civilbefolkning är det huvudsakliga målet för en stor del av det militära våldet. Det nya nu är att många av de nyanlända kommer från regimkontrollerade områden. Abu Steif förklarar:

– För två månader sedan utgick en order från regimen att alla män från 15 till 45 år måste till armén för att slåss mot vad regimen kallar ”terroristerna”. För att slippa militärtjänsten flyr nu män i alla åldrar från Damaskus och från kustområdena. Regimen har lidit stora förluster och behöver nya soldater.

Övergiven av gruppen

Så får Firasj och de andra nya instruktioner och de börjar en ny vandring mot en ny mötesplats. Vi pratar med ung kille, Serasj, som också kommer från Damaskus. Plötsligt inser han att gruppen lämnat honom och att han inte har en aning om vart de gått.

Eftersom han redan, via en mellanhand, betalat smugglarna 1.200 dollar, är han rädd för att han inte kan kräva pengarna tillbaka om hans grupp transporteras till den andra sidan i natt och han blir kvar i Turkiet.

Han måste ringa mellanhanden men numret finns i hans hårt inplastade mobil; inplastad, förstås, för att inte ta skada ifall han skulle hamna i vattnet under överfarten.

Medan svetten rinner i Serasj plågade ansikte, tickar sekunderna iväg och när han till sist fått bort den hårt lindade plasten är det ingen som svarar. Vi följer honom till mellanhanden, till det så kallade försäkringskontoret.

”Ingen humanitär verksamhet”

Först bemöts vi med misstänksamhet, men efter en stund blir vi inbjudna av kontorschefen, Saleh Aidan, en tjock man från den syriska staden Deir ez Zoor. När vi frågar honom vad han kan göra för Seraj slår han ut med händerna och säger:

– Den här pojken Seraj, jag ska se till att han hamnar i säkerhet, var än han är.

Saleh Aidan tar emot pengarna av flyktingarna. De får en kod och när flyktingen är framme på den andra sidan ringer han eller hon till kontoret och säger koden.

Sålt allt de äger

Först då, försäkrar Saleh Aidan, betalas pengarna ut till smugglarna. Jag frågar fyra gånger vilka smugglarna är, men hans svar är mycket långa, svävande och går ut på att han är en god människa som i Islams namn bara vill hjälpa utsatta människor.

– Folk har sålt allt de äger därhemma, gårdar, hus, sitt guld. Och jag vill bara hjälpa dem så att de inte blir lurade som så många redan blivit, säger Saleh Aidan.

Men när jag pressar honom på hans egna förtjänster av verksamheten säger han, ganska hårt:

– Det här är ingen humanitär verksamhet. Om det vore det skulle det inte kosta 1.200 dollar per person att åka i en liten flotte till de grekiska öarna.

De flesta flyktingarna syrier

Inne i gränderna i stadsdelen Basmani finns det flyktingar överallt. De flesta är syrier men här finns också afrikaner och afghaner. Syrierna vi pratar har nästan alla rest via Libanon.

Libanon, som infört visumtvång för syrier, släpper ändå in syrier utan visum om de har en biljett till Turkiet. Och syrierna har oftast biljetter, antingen med en färja som går från Tripoli i Libanon till den turkiska staden Mersin, eller flygbiljetter från Beirut till Istanbul.

En annan stor grupp syrier som nu flyr till Europa är redan flyktingar som nu flyr en andra gång. De har bott i grannländerna Turkiet, Libanon och Jordanien i flera år utan att kunna hitta jobb att försörja sig på.

Pengarna de hade med sig, inkomster från att ha sålt allt de ägde hemma i Syrien, är för de allra flesta slut. I alla grannländerna är syrierna hänvisade till svartjobb eftersom de sällan eller aldrig får några arbetstillstånd.

6.000 dollar för ett uppehållstillstånd

I Jordanien tvingas en svartjobbare böta upp till en årslön om han upptäcks av polisen. I Turkiet kan syrier få uppehållstillstånd men det kostar 6.000 dollar.

Och även om Turkiet är det land som tagit emot flest syrier, växer nu turkarnas skepsis mot att ha en stor och allt mer permanentad grupp syrier på över två miljoner människor. De flesta syriska barn tvingas dessutom gå i syriska skolor och hamnar därför utanför det turkiska samhället. Deras föräldrar ser ingen framtid för sina barn här i Turkiet.

På ett litet torg inne i gyttret i Basmani finns alla de som lurats på sina pengar, människor som inte har en aning om hur de ska komma och vidare och vars enda hopp nu står till släktingar som redan kommit över, till Europa, att de ska skicka vad som krävs för att betala för den korta men farliga överfarten till de grekiska öarna.

Rykten om tyska transportfartyg

Och så finns ett hopp till, ett envist rykte om att den tyska förbundskanslern Angela Merkel ska skicka tyska transportfartyg och plocka upp alla flyktingar i den grekiska övärlden och föra dem till Tyskland.

– Är det sant? frågar en man och tittar på mig med brinnande ögon. Han berättar att han hus konfiskerats och förstörts av regimen i en förstad till Damaskus.

Hans hus kom iväg för striderna med rebellerna i huvudstadens utkanter. Jag tittar på honom och vet vad faktiskt inte vad jag ska svara.