– Jag tycker det är bra att man samarbetar över gränserna, säger Bippi Edvinsson i Stockholm om det faktum att vi är med i EU sedan snart tjugo år tillbaka.
Folkomröstningen avgjordes denna dag 1994. Utgången var oviss och nej-sidan hade haft ett kraftigt försprång i åratal. I början av året låg försprånget på uppåt tjugo procentenheter.
Men det så kallade etablissemanget med framför allt moderaternas och socialdemokraternas partiledningar i spetsen lyckades övertyga folket på upploppet. Det blev en knapp Ja-seger på dryga 52 procent mot knappa 47 procent för nej-sidan.
Kraftigt övertag
I dag tycks det som att de flesta tycker att beslutet var rätt. När SVT Nyheter har bett Sifo ställa frågan till ett drygt tusen antal personer i en webbaserad opinionsundersökning så svara 57 procent ja på frågan om det var bra att Sverige gick med i EU.
Endast 23 procent svarar nej. Ja-sidan tycks alltså ha ett kraftigt övertag i dagens opinion.
– Nej, jag tycker att det var dåligt att vi gick med. Jag tycker att varje land ska bestämma mer, säger Jimmy Granqvist, som vi också träffar i Stockholm.
Svårt att veta
Ändå är det självklart svårt att veta hur det hade gått om Sverige hade valt att stå utanför EU. Därför är det inte konstigt att 20 procent, alltså var femte väljare, inte kan svara på frågan om det var bra eller dåligt att gå med.
Det finns ju fördelar och nackdelar, naturligtvis, och det är inte alltid lätt för att avgöra vad som väger över, totalt sett.
Fakta: Röstningen
* Folkomröstningen om ett medlemskap i EU hölls söndagen den 13 november 1994. Resultatet blev 52,3 procent för ja-sidan, och 46,8 procent för nej-sidan. Resten var blankröster.
* Folkomröstningen kan sägas vara en del i ett krispaket för den svenska ekonomin. Inom socialdemokratin hade den dåvarande statsministern Ingvar Carlsson öppnat för frågan om ett medlemskap 1990. Det var starpunkten för vägen mot en folkomröstning fyra år senare.
* Nej-sidan hade ett kraftfullt övertag i opinionen under den tidigare delen av valrörelsen. Före årskiftet låg övertaget på uppåt tjugo procentenheter. Men en massiv insats från det så kallade etablissemanget lyckades övertyga väljarna på upploppet.
* Ja- och nejsidan splittrade partier till både höger och vänster. Framför allt inom socialdemokratin och inom arbetarrörelsen var sprickan djup. Till exempel sa LO ja centralt, men både Transport och Handels sa nej inom LO-kollektivet. I regeringen satt ett par ministrar som också sa nej, som Margareta Winberg och Marita Ulvskog.
* På högersidan fanns en liberal falang som motsatte sig ett EU-medlemskap av frihetsskäl, där man bland annat menade att EU skulle konservera den svenska välfärdsstaten. På vänstersidan dominerade demokratifrågan, medan Jasidan på båda sidor framför allt pekade på de ekonomiska argumenten, som att EU skulle främja handel, tillväxt och sysselsättning.
* Ödesfrågan om medlemskapet ledde till stundtals hätska angrepp, där båda sidor ofta berättade om hur illa det skulle gå om motståndarsidan skulle vinna. På nejsidan varnade man för att all vår makt skulle hamna i Bryssel, medan ja-sidan varnade för höga räntor och nya sparpaket om vi inte gick med i EU.
* Till de centrala figurerna på nej-sidan hörde bland andra miljöpartiets Per Gahrton, bonden Eva Hellstrand, och Handels ordförande Kent Pettersson.