På det hela taget ser det ut som goda nyheter. Sett över hela befolkningen minskar antalet människor i förtidspensionering , eller sjuk- och aktivitetsersättning som det heter numera. Minskningen är tydlig – de senaste tio åren har antalet sjunkit med 25 %.
Ökning 42 procent
Men för unga är det precis tvärt om. Bland de som är under 30 har förtidspensioneringarna i stället ökat med 42% de senaste tio åren.
– Det är klart att det är ett problem att så många unga har aktivitetsersättning, och att antalet fortsätter öka, säger Cecilia Udin, nationell försäkringssamordnare på Försäkringskassan.
Nästan hela ökningen beror på psykiska diagnoser, enligt Försäkringskassan. Enligt statistiken ökar också takten i utslagningen. Det är fler och fler unga som kliver in i förtidspensionering. De senaste tio åren har antalet nybeviljade aktivitetsersättningar ökat med 75% för de som är under 30 år.
Blir kvar i systemet
En hel del unga kommer in i aktivitetsersättningen via så kallad förlängd skolgång, och har ersättningen medan de går i till exempel särskola. Men sedan tenderar de att bli kvar i systemet. Bara några få procent tar sig ur förtidspensioneringen.
Ingvar Nilsson är nationalekonom och har tittat närmare på problemet. Han kallar läget akut:
– För det första tappar vi de här ungdomarnas förmåga att arbeta. För det andra måste vi försörja dem. Och för det tredje ger passiviteten de flesta av dem följdproblem som kostar pengar, missbruk eller psykisk ohälsa. Och för ganska många av dem är det onödigt.
260 miljarder för en årskull
För att öka politikernas vilja att göra något åt problemet har Ingvar Nilsson och hans kollega Anders Wadeskog försökt räkna fram vad utslagningen av unga kostar samhället. I varje årskull på ungefär 110.000 barn, så är det ungefär 13.000 som lämnar gymnasietiden för ett livslångt utanförskap. Prislappen för en enda årskull är 260 miljarder.
Anders Nilsson kallar det ”ett ohyggligt resursslöseri” samtidigt som han menar att utvecklingen går att vända:
– Inget ADHD-barn skulle behöva växa upp utan att få adekvat stöd, inget dyslexibarn skulle behöva sluta skolan utan att ha fått hjälp. Det finns lösningar, de är billiga och effektiva, men vi använder dem alltför sällan.