160.000 lider av demens samtidigt som bara 30.000 demensplatser finns tillgängliga. Frågan är vad som händer med de sjuka och inte minst de anhöriga som i hög grad blir drabbade av sjukdomen.

Ann Allan har i boken ”Jag såg något i dina ögon mamma” skildrat hur hennes egen mamma gled bort i demens och vilka krav som ställdes på omgivningen under den tiden. När sjukdomen bröt ut var det först något hon såg i sin mammas ögon.

– Annandagen 2002 står jag i hennes hall och tittar på henne hur hon sitter vid bordet i vardagsrummet och då glimtar någonting till bråkdelen av en sekund i hennes ögon, någonting som jag inte känner igen och som inte är min mamma.

Första tecknet på demens

Det var det första tecknet på demens, berättar Ann Allan, och i det ögonblicket förlorade hon sin mamma, även om det var en långsam process. Det kom små tecken, men till en början gick det väldigt långsamt.

Ann tog sin mamma till en lägenhet i närheten där hennes familj bodde. Men det tog ungefär ett år innan hon blev sämre på alla sätt.

– Jag gjorde vad jag kunde, försökte se till att hon kom ut, att hon fick träffa sina vänner. Min idé var att hon skulle få fortsätta med det liv hon hade haft.

Men sedan ville mamman flytta hem igen, till norra Uppland där hon kommer ifrån. Och när en dement människa vill flytta hem så kanske det är barndomshemmet hon vill flytta hem till. Ann såg till att hon fick komma hem till platsen där hon hade släkt och vänner och hela sin trygga miljö.

– Men då blev det värre än någonsin för hon hamnade i en annan bostad. Hon kunde inte längre sköta någonting, det låg ruttna morötter i kylskåpet, köttfärssås i ugnen och det kunde se ut precis hur som helst.

”Tog all kraft”

Det värsta man kan göra är att flytta en människa som är gammal och ta bort den trygghet hemmet innebär, tror Ann Allan, och berättar att hon själv gick in i väggen under processen.

– Jag var fullkomligt slut eftersom jag hade ett ständigt ansvar. Att hjälpa min mamma tog all sin kraft.

Ann berättar att hennes mamma kom till slut till ett ålderdomshem, men det var först efter att mamman börjat vandra omkring på nätterna och efter mycket tjat från Anns sida.

– Vi behöver helt enkelt många fler demensboenden, säger Ann Allan.