De vanligaste hoten påstås vara följande: att en planet eller asteroid ska kollidera med jordklotet; att de gamla mayaindianernas kalender säger att en epok tar slut; att alla planeterna i solsystemet ligger på rad och tyngdkraften från dem kommer att påverka jorden; att nord- och sydpolen håller på att skifta plats; att solen ska få ett gigantiskt utbrott.

Det är de teorier som handlar om yttre hot. Utöver det påstås också att i morgon ska infalla en ”andlig förändring” bland människorna.

”Hotande planet” finns inte

Asteroider är en fara på riktigt. Ett möjligt hot. Det var antagligen ett asteroidnedslag som för 65 miljoner år sedan gjorde slut på dinosauriernas tidsepok.

Den som nu påstås hota oss 21 december – ibland kallad ”Nibiru”, ibland ”Planet X” – finns inte. Om den funnits hade vi kunnat se den på natthimlen länge redan.

– Vi är skyddade från Nibiru eftersom Nibiru inte finns, som astronomen Rainer Kresken uttrycker saken.

Han arbetar som satellitoperatör vid europeiska rymdstyrelsen ESA:s ”larmcentral” i Darmstadt, Tyskland. Verksamheten där är under uppbyggnad, men målet är att man ska kunna hålla koll på de tre stora hoten i rymden: asteroider, stormar från solen, och rymdskrot.

Skrotet är de rester från gamla satelliter, trasiga satelliter, t o m sprängda satelliter, som cirklar kring jorden i mycket hög hastighet. Det finns tusentals sådana spillor, och även en liten lös skruv kan slå hål på en fungerande satellit, om det vill sig illa.

”Helt enkelt inte sant”

Att planeterna hamnar på i stort sett rak linje ut från solen har hänt förr och kommer att hända igen. Inte den 21 december dock. Ingenting hände senaste gången det skedde, år 2000. Och planeterna är för långt bort för att kunna påverka oss direkt.

– Om du ställer dig bredvid mig, har din tyngdkraft mer inverkan på mig just där och då, än alla planeterna på rad. Det är helt enkelt inte sant, säger Rainer Kresken.

En geomagnetisk förändring, att nord- och sydpolen byter plats, kan komma att hända någon gång i framtiden. Det syns att det har skett under jordens historia tidigare. Men ingen vet när. Det är statistiskt högst osannolikt att det sker just 21 december.

Fler solstormar

Stormar på solen då? Ja, det är ett existerande hot. Men det finns inget samband med just 21 december.

– Solen uppvisar cykler på elva år. Vi närmar oss ett maximum, med mer aktivitet. Det betyder att det blir mer norrsken, det betyder att risken för s k massutkastningar, utbrott, från solen ökar.

– Men det hotar främst våra moderna tekniska installationer. Först i rymden, men också på marken. Strömledningar, elektriska anläggningar. Det behövs skyddsåtgärder mot sådant, konstaterar Kresken.

Maya-kalendern säger att en epok, en baktun, tar slut. Översatt till nutida språk passar deras datum bra på 21 december. Det är bara det att maya-indianerna inte sa att ALLT skulle ta slut. Och deras myter har dessutom silas genom andras myter. Först genom aztekernas, sedan genom de spanska erövrarnas. Att allt tar slut en viss tidpunkt är nämligen inget nytt påhitt, utan något som återkommit gång efter gång genom historien. Och ingen gång har allt tagit slut.

Segel av folie kan fästas på asteroid

Men för all del, jorden kommer att gå under. Senast om ungefär 4,5 miljarder år. Pratet om 21 december är rent ”ofog”, som en ESA-medarbetare uttrycker saken.

Men OM det nu dyker upp en stor asteroid på kollisionskurs med jorden – finns det något vi skulle kunna göra för att skydda oss?

– Det finns ju den berömda Hollywood-versionen, där folk åker dit och försöker spränga den. Vi försöker ta det lite mindre storvulet, säger Andreas Ottenbacher som är meteorolog och kontrollör vid ESA:s rymdövervakningsprogram:

– Om en kommer och vi kan förutsäga det tillräckligt tidigt, så borde man fundera på hur man kan få den att flyga förbi jordklotet. Enklast vore kanske att utnyttja solvinden som blåser utåt genom hela solsystemet. Man skulle t ex kunna fästa ett stort segel av folie på asteroiden, och sedan vänta på att banan mycket långsamt ändras av solvinden, så att den flyger förbi.

– Det låter ju science-fiction, men inom ESA arbetar man faktiskt med sådana studier, säger Ottenbacher.