Hån, härskarteknik och aggressivitet går inte hem hos dem som tittar på en politisk debatt. Det fick Olof Palme erfarapå sin tid och senare också Göran Persson.
Det mest berömda svenska exemplet på att människor tar parti för den som hamnar i underläge är duellen i Scandinavium i Göteborg 1976 mellan Olof Palme och dåvarande statsministern och centerledaren Thorbjörn Fälldin. Palme var skarp, den snabbe, intellektuelle, men han uppfattades också som arrogant. Thorbjörn Fälldin framstod som hans motsats, långsam och oakademisk. Många minns än idag hur Fälldins svettpärlor glänste i pannan i TV-kamerornas obevekliga sken. Analysen efteråt var att rollspelet mellan Fälldin och Palme var en förklaring till att Centern gick framåt i valet 1976 och att Socialdemokraterna gick bakåt.
Härskarteknik kan straffa sig
Ett annat förtätat möte mellan politiker som fick stor uppmärksamhet var en partiledardebatt i Agenda inför valet 2006. Mitt under ett inlägg av Maud Olofsson började Göran Persson att vanka av och an i studion med ett leende på läpparna som uppfattades som hån. Efteråt sas det om Göran Persson att han utövade härskarteknik i förhållande till Maud Olofsson.
När Mona Sahlin blev partiledare och debatterade med Fredrik Reinfeldt var han tvungen att hitta en balans mellan sin strävan att framstå som statsman och rädslan för att uppfattas som nonchalant mot en nyvald kvinnlig partiledare. Ikväll möts Reinfeldts kyliga och kontrollerade temperament mot den jordnära och ännu inte fullt ut slipade politikern Stefan Löfven. Den duellen blir kanske också en balansgång för Fredrik Reinfeldt.
Våga släppa fram personlighet
En annan balansakt är den mellan att vara sig själv och att gå in i själva rollen som partiledare. Jonas Sjöstedt är en passionerad debattör men han kan också uppfattas som alltför aggressiv. I de senaste debatterna ser det ut som om han lagt band på sitt kynne. Annie Lööf verkar ha flätat ihop rollen som partiledare med sin egen personlighet. Det ger henne större tyngd än när hon lät som om replikerna var inövade.
Hittills tycks alla partiledare ha ett kluvet förhållningssätt till Jimmie Åkesson. Grundinställningen är att han ska behandlas som alla andra partiledare i riksdagen och bemötas i sakfrågorna. Eftersom Åkesson driver en politik som de andra partierna ogillar starkt blir han också angripen på ett sätt som liknar alla mot en. Åkesson framstår som en underdog. Precis som Fälldin kan han få tittarnas sympatier trots att strategin från de övriga är att stoppa väljarvandringar till Sverigedemokraterna.
Framträdandet viktigt
Humor och självdistans i en debatt, som handlar om något så allvarligt som hur landet ska styras, är befriande. Göran Hägglund skulle kunna skära sig loss från kulisserna, där han hamnar ibland, med hjälp av sin kvicka tunga. Jan Björklund sticker ut med sin snabbhet och sin förmåga att spetsa till budskapet med några få ord.
Hur partiledarna framträder har betydelse. Människor väljer inte enbart utifrån sakfrågorna. Väljarnas känslor inför partiledarna spelar roll, det visar amerikansk forskning.