– Ett ofredande kanske låter som ett mindre allvarligt brott. Men att bli angripen på grund av min sexualitet eller mitt ursprung, det strider mot de mänskliga rättigheterna. Att bekämpa hatbrott är att kämpa för rätten att vara den man är, säger Andrea Hammar som sakta insett hur viktigt hennes jobb är.

Det är det hon gör här i polishuset på Kungsholmen i Stockholm. I grågul kontorsmiljö avhandlas knytnävsslag, grova hot på Facebook och hakkors inristade i billack. Hatbrott omfattar en mängd olika brott, förenade av att den som begår dem gör det utifrån offrets ursprung, religion eller sexuella läggning.

”Ska in i någons huvud”

På två platser i landet­ – Stockholm och Malmö – finns särskilda hatbrottsgrupper. De sysslar alltså framför allt med att fastställa motivet till olika brott.

– Man ska in i någons huvud och ta reda på ”hur tänkte du när du utförde det här?”. Det är många gånger jättesvårt, berättar Andrea Hammar.

Ofta blir man beroende av vittnen eller kringbevisning. Eller att hålla bra förhör.

– Det är en utmaning som förhörsledare, att se hur mycket man kan få fram av en person och hans åsikter.

I jobbet ingår dess värre också att släppa många fall, ibland för att de helt enkelt inte går att utreda.

Statistiken full av luckor

Men det händer också att de lyckas reda ut ett brott, hitta en misstänkt och fastslå motiv men att det ändå inte leder vidare.

– Vi gör en analys av ärendet, sedan pratar vi med åklagare som gör en helt annan analys. Jag kan uppleva att vi har lite väl olika definitioner ibland av vad som ska gälla, säger Andrea Hammar med ett diplomatiskt leende.

Om åklagaren inte vill driva ärendet vidare, så går det inte vidare – så ser hierarkin ut. Det här är en av flera ömma punkter kring hatbrott. Åklagarna kan inte och ska inte ska åtala för allt. Det gör att framför allt de mindre allvarliga brotten, som kan vara nog så allvarliga för den som drabbas, sällan får några konsekvenser. Dessutom är uppföljningen kring hatbrott skral. Statistiken är full av luckor och inte ens Andrea som sitter mitt i flödet får veta vad som händer med fallen när hon lämnat dem ifrån sig.

– Vi har försökt få statistik – hur många brott som åtalas med straffskärpning för hatbrott och vad utfallet blir i domstol. Men vi har liksom inte fått den responsen, säger hon.

”Handlar om att bygga förtroende”

Det händer alltså ofta att hon får ringa upp brottsoffer och försöka förklara varför deras fall läggs ner. Det lägger hon mycket krut på och hon hävdar att här ligger en av hatbrottsgruppens styrkor.

– Vi tar oss tid att prata mycket med målsägarna. Det gör att de är väldigt nöjda, trots det besked de får. När man lägger på luren tackar många för förklaringen och är nöjda trots ett negativt besked.

Det låter som ett märkligt mått på framgång, att ni är bra på att berätta för brottsoffer att ni misslyckats med utredningen?

– Ja, det kan man tycka. Men det handlar om att bygga förtroende. Många av de grupper vi arbetar med har extremt lågt förtroende för polisen. Kan vi få folk att fortsätta anmäla visar vi åtminstone att här har vi ett problem – även om det inte går att utreda.