När Eliza var 14 år smygfilmades hon av en anhörig när hon duschade. Mannen hade gömt en videokamera i tvättkorgen men Elisa upptäckte den påslagna videokameran och konfronterade honom. Han åtalades och tingsrätten dömde honom för sexuellt ofredande men i hovrätten friades han.
Med hänvisning till rådande lagstiftning och tidigare rättspraxis konstaterade hovrätten att det inte var brottsligt att smygfilma en person som inte får veta om det förrän i efterhand.
Prövas i Europadomstolen
Då vände sig Eliza till Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg eftersom hon ansåg att det svenska rättsväsendet inte skyddade hennes rätt till personlig integritet enligt Europakonventionen. Eliza förlorade knappt mot den svenska staten i domstolens första instans och överklagade till högsta instans, den så kallade Grand Chamber, som beviljade prövningstillstånd.
– Grand Chamber beviljar bara prövningstillstånd i exceptionella fall och det har bara hänt två gånger tidigare att ett mål mot Sverige har tagits upp i Grand Chamber, säger Jan Södergren som är Elizas advokat.
Varför har ni drivit fallet till Europadomstolen?
– För det första är det för att Eliza ska få upprättelse, hon har ju inte bara blivit illa behandlad av en nära anhörig, hon har ju även blivit illa behandlad av det svenska rättsväsendet. Dessutom är rättsläget tokigt när ett ofredande inte är brottsligt om man inte, så att säga förnimmer det, medan det händer.
Kan få skadestånd
Om Europadomstolen fäller den svenska staten för att den inte levt upp till sina åtaganden enligt Europakonventionen måste staten betala ett skadestånd till Elisa. En ytterligare konsekvens är att Sverige måste se till att den överträdelse av konventionen som skett inte händer igen. Vanligtvis innebär det att lagen måste ändras.
Men nu föreslås ju en ny lag som ska hindra smygfotografering – vad är det då för poäng att driva fallet vidare som ni har gjort?
– Man har ändrat lagen i kölvattnet av den här processen. Den här lagen hade inte kommit till stånd om inte vi hade drivit målet i Europadomstolen, säger Jan Södergren.
Fakta
Europadomstolen
Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, också kalladEuropadomstolen, har sitt säte i franska Strasbourg. Domstolens uppgift är attgranska påstådda brott mot den Europeiska konventionen om de mänskligarättigheterna från 1950. Europarådets ministerkommitté övervakar sedan attbesluten följs i medlemsstaterna.
Domstolen består av domare från de 47 medlemsstaterna i Europarådet och ordförande är denfranske domaren Jean-Paul Costa. Domarna nomineras av ländernas regeringar ochutses av Europarådets rådgivande församling.
Europakonventionen är svensk lag sedan 1995. Konventionen tillämpas alltså avsvenska domstolar och myndigheter, men Europadomstolen har högstatolkningsrätt. Svenska medborgare som anser att staten kränkt deras rättigheterenligt Europakonventionens paragrafer kan efter att ha fått sitt ärende prövati Högsta Domstolen, Regeringsrätten eller regeringen, gå vidare med sittklagomål till Europadomstolen i Strasbourg. I vissa fall kan ett ärende prövasutan att ha passerat ett lands högsta juridiska instans. Europadomstolen kandöma ut skadestånd till den klagande.
Domstolens domar är bindande för den berörda staten. Domar mot Sverige har i flera fall letttill utbetalning av ersättning till klaganden och har även varit anledning tillförändringar i svensk lagstiftning. Bland annat vad gäller ökad tillgång tilldomstolsprövning.
Svenska domare är sedan 2012 Helena Jäderblom
Europadomstolen ska inte förväxlas med Europeiska unionens domstol(EU-domstolen) som ligger i Luxemburg och ser till att EU-rätten efterlevs.
Europeiska konventionen för de mänskliga rättigheterna
Europeiska konventionen för de mänskliga rättigheternaär ett internationellt fördrag enligt vilket Europarådets medlemsstater åtarsig att garantera grundläggande medborgerliga och politiska rättigheter, inteenbart för medlemsstaternas medborgare utan för alla personer som vistas inomderas jurisdiktion. Konventionen antogs i Rom den 4 november 1950 och trädde ikraft år 1953.
Konventionen skyddar i synnerhet:
– rätten till liv
– rätten till en rättvis rättegång
– rätten till skydd för privat- och familjeliv
– yttrandefrihet
– tanke-, samvets- och religionsfrihet
– skydd för egendom.
Konventionen förbjuder i synnerhet:
– tortyr och omänsklig eller förnedrande behandlingeller bestraffning
– slaveri och tvångsarbete
– dödsstraff
– godtyckliga och olagliga frihetsberövanden
– diskriminering vid åtnjutandet av de fri- ochrättigheter som omfattas av konventionen