Men huset är nu rivet, Brage harvar i botten av Superettan och Dalkurd, ett lag med nästan bara invandrare i truppen, är på vippen att bräcka Brage som Dalarnas fotbollsstolthet.
Eller kanske inte allas stolthet. För det gör ont i Borlänge när förändringens vindar blåser.
På 37-ornas tid fanns det knappt några utlänningar alls i staden, som då var en simpel köping. Och få av de rätt exploaterade arbetarna brydde sig om Jussi Björling, som ju inte ens kom från Borlänge utan från Stora Tuna, ett par kilometer bort.
Så fort folk öppnade munnen kunde den initierade höra om han jobbade i ”värke” (Domnarfvets Jernverk), eller på ”bruke” (Kvarnsvedens Pappersbruk), eller om han, eller kanske hon, var en tunhuk. Självkänslan och stoltheten över att vara en självklar del i den lokala gemenskapen var stor.
”Sedan kom kriserna”
Nästan lika lokalpatriotiskt var det när jag växte upp i Åselby, med Stora Tuna kyrka framför köksfönstret. Brage tog sig upp i Allsvenskan igen. Tunabro slogs mot Leksand i dåtidens elitserie. Ungefär samtidigt fick jag för första gången en klasskamrat som inte hade ett ursvenskt efternamn.
Men finnarna, grekerna och jugoslaverna som kom då gick direkt från bussen de kommit med in på ”värke” eller ”bruke” och blev en del av Borlänges industriella framgångssaga. Ingen annan i världen gjorde så fint eller så mycket papper och stål.
Sedan kom kriserna. Wallenberg ville lägga ner Domnarfvets Jernverk när det för första gången på hundra år gjorde en liten förlust, så var i alla fall den lokala versionen. Staten köpte fabriken med 6 300 anställda (av stadens drygt 40 000 invånare!) för en krona! Pappersbruket med samma ägare, Stora Kopparberg, fick också problem.
Bitterheten var stor men yrkesstoltheten hos arbetarna större när de två jättarnas personalstyrka på några år minskade från 10 000 till knappt 3 000. Kanske det var då det började skava i samhället.
Arbetat sedan han var 13 år
Och när pappa på ålderns höst flyttade från det välmående arbetarklassområdet i Åselby till servicehuset i Tjärna Ängar upptäckte han att han hade hamnat i ett Borlänge han inte längre kände igen. Runt honom fanns nu i stort sett bara hjälpbehövande åldringar och nyanlända flyktingar.
Bostadssegregation finns inte bara i storstäderna. Och de nykomlingar som omgav honom verkade inte vilja arbeta. De bara hängde i gathörnen. Och han som hade arbetat sedan han fyllde 13!
Jo, han förstod nog, och han tyckte synd om dem. Men varför behövde de kasta skräp på hans lilla uteplats, och väsnas utanför hans sovrumsfönster sent på kvällarna. Så gjorde man ju inte ”på hans tid”.
Att 17 procent av invånarna i Borlänge nu har sina rötter utomlands, och att den största gruppen nyinflyttade idag kommer från Somalia är problematiskt för många. Hur ska man som nyanländ analfabet från det krigshärjade Somalia lyckas ta sig in på arbetsmarkanden på ett par år, som är regeringens mål?
Hur ska Borlänges utbildningssystem klara att ta hand om all nyanlända på ett konstruktivt sätt? Och hur ska ”gammelsvenskarna” känna sig hemma och hoppfulla i en värld som har förändrats så grundläggande? Och bejaka det planerade moskébygget?
”Folk är öppna och rättframma”
Sverigedemokraterna är nu tredje största parti här. Sossarna har inte längre den egna majoritet de varit vana vid. Men de flesta borlängebor jag talar med under mitt tredagarsbesök säger faktiskt att de tycker att invandringen är rätt okej. Att det är kul med pizza, kebab och curry. Man får inte glömma att 87 procent av väljarna röstade mot Sverigedemokraterna.
Nu vilar pappa nära Jussi Björlings grav på Stora Tuna kyrkogård. Skulle han ha glatt sig åt Dalkurds framgångar? Ja, jag tror faktiskt det. För det jag allra mest känner när jag besöker min gamla stad är att folk är öppna, ärliga och rättframma.
Att man inte får sparka på den som ligger. Och att gammal arbetarklass aldrig glömmer att också den som står längst ner i hackordningen ska få en ärlig chans.
Bert Sundström
bert.sundstrom@svt.se