– Alla barn med dyslexi borde få den här träningen, men av erfarenhet vet jag att alla inte får det, säger Ulrika Wolff, docent i pedagogik vid Göteborgs universitet.

På uppdrag av Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) har hon och hennes kollegor utvärderat vilket vetenskapligt stöd olika insatser mot dyslexi har.

Rapporten visar att det runtom i landets skolor finns över 50 olika tester för att upptäcka och utreda barn med dyslexi. Men om dessa tester fungerar eller inte är det ingen som vet.

– Det betyder inte att testerna är dåliga. Vi vet inte, helt enkelt. Det behövs mer forskning.

Rätt träning hjälper

Även för många av insatserna saknas vetenskapligt stöd.

Däremot, konstaterar myndigheten, förbättras en rad saker om barn med dyslexi på ett strukturerat sätt får öva på kopplingen mellan språkljud (fonem) och bokstäver (grafem). På så sätt förbättras läsförmågan, stavningen, läsförståelsen, läshastigheten samt förmågan att uppmärksamma språkets ljudmässiga uppbyggnad.

– Det här är viktigt, att vi kan konstatera att strukturerad träning ger effekt. Men tyvärr ser det väldigt olika ut i skolorna, vilken hjälp barnen får, säger Ulrika Wolff.

Kunskap saknas

Men vad ska man göra, om man har ett barn med dyslexi som inte får den hjälp som barnet behöver?

– Det är inget SBU tar ställning till, men i första hand bör man prata med skolans specialpedagog och om inte det hjälper så bör man prata med rektorn. Men tyvärr, i bland har skolan inte den kunskap som behövs.

Om andra former av läs- och skrivträning eller om alternativa verktyg – som appar i mobilen – fungerar går det inte att uttala sig om, skriver SBU. Metoderna är inte tillräckligt utvärderade.