Han är en av de som överlevde attacken i den syriska staden Khan Sheikhoun. Han heter Abdul Raouf Kontar och är medieaktivist. Därför begav han sig direkt till platsen när nyheten började spridas om vad som hade hänt.
Först kom han fram till hjälporganisationen Vita hjälmarnas center och tillfälliga sjukhus.
– Där låg tiotals barn och kvinnor på golvet. En del var döda, andra kämpade för att överleva men hade svårt att andas. Hjälparbetare från Vita hjälmarna försökte ta av dem kläderna och tvätta dem, de hade masker för att kunna andas.
LÄS MER: Experten: Går att spåra om det är ett klassiskt kemvapen
”Hade svårt att andas”
Det kom för många skadade, människor hade börjat flyttas till andra sjukhus i regionen och över gränsen till Turkiet. Abdul Raouf Kontar intervjuade läkare om symptomen på de skadade körde han och en kollega till platsen där de fått veta att bomben med kemikalierna skulle ha slagit ner.
De filmade och tog bilder i ungefär fem minuter, berättar Abdul Raouf Kontar. Sen började de känna av det.
– Jag hade svårt att andas. Jag körde bilen och kände att om jag skulle fortsätta skulle vi vara med om en olycka, så min kompis fick köra istället.
”Jag kände ingenting”
Tillbaka på Vita hjälmarnas center fick de syrgasmasker och injektioner mot symptomen, men utrustningen räckte inte så de flyttades till Maaret al Numan, det största sjukhuset i området som två dagar tidigare varit utsatt för bombningar. Men på grund av antalet skadade utbröt kaos på sjukhusen, berättar Abdul Raouf Kontar. Man visste inte vilka kliniker som kunde ta emot människor, bilarna som skulle ta skadade vidare var fulla.
Abdul Raouf Kontar flyttades runt och hamnade till slut på en akutmottagning i Iblid. En läkare kom med jämna mellanrum och kontrollerade hans ögon, han fick fler injektioner med medicin.
– När jag vaknade kunde jag inte styra mina ben och armar. Det var som när ett barn vill hålla i ett föremål men inte vet hur man gör det, säger Abdul Raouf Kontar och fortsätter beskriva hur hans kropp sakta men säkert gav vika för fler av symptomen:
– Min tunga började bli bedövad, sen mitt huvud och min mage, till slut hela kroppen. Jag försökte gripa tag i min hud och känna den eller framkalla smärta men jag kände ingenting.
Måste ständigt övervakas
Han ropade på läkare som verkade oroade över hans tillstånd. De gav honom mer medicin, han säger att det var omkring 20 injektioner. Han hade fått mycket gift i lungorna.
Abdul Raouf Kontar kunde senare åka hem från sjukhuset när hans tillstånd inte längre bedömdes som kritiskt. Nu måste han ha någon nära sig hela tiden utifall att han skulle svimma.
– Jag kan känna att det sticker i hjärtat och bröstkorgen, ibland gör det mycket ont. Jag har muskelspasmer i bröstkorgen. Läkarna berättade för mig att musklerna är skadade så jag måste fortsätta träffa specialistläkare och om de inte kan hjälpa mig så kanske jag måste ta mig till Turkiet.
”Bättre än att bli träffad av en missil”
Centret där Abdul Raouf Kontar hade intervjuat läkare och hjälparbetare hade blivit bombat efter att han först till sjukhus, bilen och all hans utrustning är förstörd. Men tack och lov, säger han, så dog ingen.
Han var mitt i attacken, ändå förstår Abdul Raouf Kontar inte varför det internationella samfundet blir mer upprörda över en kemvapenattack – än när civila dödas med ”vanliga” bomber.
– Vad är skillnaden mellan om ett barn dör av kemisk gas eller av en missil, eller en raket?, frågar han och fortsätter:
– När någon dör av gas har man åtminstone en kropp man kan säga farväl till och begrava. När ett barn dör av en raket hittar man bara kroppsdelar. Nej, att dödas av ett kemiskt vapen är bättre än att bli träffad av en missil.